Helgur

I förra inlägget lovade jag ju att skriva om min come back på hästryggen, tänkte att jag skulle göra det nu när jag nyss kommit hem från en ALLDELES FANTASTISK ridlektion som jag kommer leva länge på..!

 

Det var i alla fall i januari jag hoppade upp på hästen igen efter att ha saknat massor att åka iväg på nåt "eget", som inte handlade om att typ...skaffa mat för veckan och samtidigt få en paus från ordet Mamma™. I stallet är jag ju liksom...en annan person. Där är jag inte mamma, jag är bara Sara där. Jag är stall-Sara och det hade jag saknat.

 

 

Sedan Marko togs bort för 6(!) år sen så har jag inte haft någon favorithäst. Jag har ridit en massa olika och tyckt om allihop av olika orsaker. Mest avtryck har nog lilla Paris gjort ändå, för henne kan jag fortfarande tänka på och sakna ibland. Men det är länge sen hon fanns i stallet nu också och jag har väl på nåt sätt accepterat att jag inte kommer gilla någon häst lika mycket som min stora, bruna ponny. (Det kommer tårar nu när jag skriver om honom, det är säkert. Sex år senare.)

Men så i maj, efter att ha ridit Kofi några gånger (och en hel drös olika hästar under våren) och mest känt att...näe, det här är väl en okej häst när man väl kämpat 45 minuter och hämtat upp dom långa bakbenen. Men det är inget för mig. Typ. Så bara...hittade vi varandra. Så till den milda grad att jag har sagt åt min kära ridlärare att hon inte behöver ge mig nån annan häst. Jag vill ha Kofi nu och för alltid.

 

Kofi är lång, har lite handbromsen i och är stel i höger sida. Precis på samma sätt som Marko var, fast han inte var lång i kroppen, han var bara...ful, rent exteriört. Så vi passar helt enkelt för varandra, Kofi och jag. Det har gått från att jag hade tur om hon gick i nån slags form efter trekvart till att, som idag, vara i form från första ordentliga tygeltaget till lektionens slut. Brukar ha sånna halleluja moments på lektionerna att jag typ skriker hur mycket jag älskar hästen till min ridlärare. (Eh sån är jag.) Idag fick jag svaret: "Ja, jag berömmer dig inte ens längre när hon går sådär fint, jag bara förväntar mig att du ska rida henne så."

Så nu har vi kommit till ett stadie där hela lektionen inte går ut på att "få hästen i form", utan det går ut på att faktiskt göra något med formen. Där har jag nog nästan aldrig varit, med någon häst, under min 26 år långa ryttarkarriär. För första gången på mycket länge så känns det som att jag har tagit kliv framåt som ryttare och det är tack vare den här hästen: