Dom flesta som någon gång har varit engagerad i en förening vet hur det är.
Man måste ställa upp.
Det finns en liten skara som alltid är med och hjälper till och så finns det en stor skara som aldrig är det. Inget fel med det, jag och min familj har aldrig hjälpt till när jag var mindre. Förutom att stå i Kaffis när det var våran tur.

Förra året halkade jag liksom som på ett bananskal in i tävlingskommittén , jag minns faktiskt inte hur det kom sig att jag var med på mötet?
Hur som helst så har det inte inneburit några större arbetsbördor eftersom det är stora tävlingar så sällan. Nu i helgen däremot har vi kval till 4-årschampionat och eftersom våran allvetande ledare för kommittén är borta och tävlar imorgon har jag fått mer ansvar.
Tävlingen är på söndag, men redan imorgon anländer det några som ska stalla upp sina djur och även sova över i Klubbis. Det har jag blivit ansvarig för. Så idag hade det ringt två personer och undrat en massa saker. Vissa saker har jag haft koll på. Andra saker har resulterat i svar som: "- Ööööh..?" Det ger säkert ett bra intryck av vår verksamhet.
Imorgon är det förberedelser som gäller hela dagen samt mottagning av ovan nämnda gäster. Innan dom anländer ska boxar städas ur, spånbalar ska tas fram, foderlappar ska skrivas ut, boxar ska märkas... Ja herregud.

Anna kommer behöva stå ut med en hel del frågor från mig ikväll så jag har lite smartare svar på eventuella frågor imorgon. Håhåjaja.

Vi kommer aldrig hoppa några höjder.
Eller snurra runt i välbalanserade galoppiruetter.

Vi kommer aldrig rida ett segervarv på en stor arena.
Eller vara på omslaget till någon fin ridsporttidning.

Men det där betyder ingenting i din och min värld.
När du har huvudet i min famn och jag masserar dina öron.

När du inte når att klia själv och låter mig hjälpa till.
När du sträcker ut dina knotiga ben och vi svävar fram över gräset.

Du är inte ens min, men minnena vi skapar.
De är mina. För alltid.

Min pojkväns ridlektion igår höll av min fantastiska ridlärare som har kämpat med mig sen typ 1997. (Och ibland känns det inte som jag har utvecklats något nämnvärt under dessa år. ^^)
Hon pratade lite om killars relation till hästar och ridsport och det är ett väldigt intressant ämne.
Hon sa att dom flesta killar som får prova att sitta på en häst faktiskt tycker det är en kul och häftig upplevelse, men att få dom dit... Det är i många fall ett omöjligt göromål.

Personligen undrar jag hur folk (inte bara killar) kan tro att man bara "sitter där"?
För alla som väl har provat ändrar uppfattning helt.
Jag menar; hur kan man som normalbegåvad vuxen människa tro att hästen, som i många fall väger mer än ett halvt ton, gör det den gör medan vi "bara" sitter där?

På det viset är min ridlärare så himla bra. Istället för att bara förklara hur man gör för att få en reaktion hos hästen så förklarar hon varför. Hon förklarar hur hästen ser på världen och hur vi ska agera för att den ska förstå vad vi vill att den ska göra.
Visst, tankeöverföring fungerar i viss mån på hästar (på riktigt) och man kan genom smärta få dom att genomföra rörelser på ridbanan eller få dom att hoppa högt.
Men. Hur får man en häst att göra som man vill genom samförstånd?

En annan del av det hela är själva grejen med bandet mellan hästen och människan. Jag antar att dom som skämtar om havremoppar och hamburgare inte är elaka utan bara inte förstår.
Jag förstår att om man har utövat sporter där man enbart använder "döda" ting har man svårt att se hur vårat redskap (hästen) kan orsaka sånna känslostormar.
Något man lär sig väldigt tidigt i sin ridkarriär är att någon gång kommer inte ens favorithäst finnas kvar. Ibland sker det plötsligt och ibland sker det gradvis, men det är lika smärtsamt varje gång att se in i hästens ögon och veta att man aldrig kommer ses mer.
Det problemet har du inte med en fotboll eller en löparbana.

Ryttare skapar en relation med sitt sportredskap. Man sitter inte bara på hästen. Man borstar den, kelar med den, ser att hästen har känslor och humörsvängningar. Att den inte bara är ett redskap.

Men summan av kardemumman i det här inlägget är fortfarande frågan: Hur kan det vara så svårt att förstå?

Såg en video häromdagen. Jag tycker ni oxå borde se den.

Min man fyllde år i helgen, jämt dessutom. Då är man ju som flickvän tvungen att se till att presenten blir något speciellt.
Därför ska han idag sitta på en häst för första gången i sitt liv! Och tro det eller ej, men han tycker det ska bli kul. ;)
Hästen som kommer få äran att inviga honom i denna sport är (självklart) Sara. Egentligen hade jag velat Marko, men Sara är nog lite "snällare" att börja på kanske. Hehe. Dessutom har ju Marko ajaj i foten.

Så får vi se hur lätt han tycker det är sen, eftersom det har hänt att jag har fått kommentarer om min egen ridning, jag som har hållt på i över 18 år... :)


Sara-pluttan!