Det var då ett himla tjat om minnen här på slutet.

Men sommaravslutningarna i lågstadiet minns jag starkt. Dom var mysiga. Och det var alltid fint väder. Och farfar var alltid med och tittade på och sjöng med i Den blomstertid nu kommer.

Ah, det var tider det.
Nu får man bara ångest när det blir sommar. :)

Den var svår.
Jag vill gärna tolka den här frågan som att det inte gäller dom mest självklara människorna som betyder mycket, familj, pojkvän, vänner och så vidare. Utan personer som faller utanför den kategorin men ändå har haft en viktig roll.

Den första jag kommer att tänka på då är faktiskt min engelska- och tyskalärare i högstadiet. Hon var den som fick mig att ta fram min inre modiga Helgur och som lyckades göra så jag faktiskt fick MVG i engelska genom att sätta precis lagom mycket press på mig. Hennes lektioner var nog dom enda där jag faktiskt räckte upp handen även om jag inte var 300% säker på att mitt svar var rätt.
Hon förstod mig och min blyghet vilket gjorde att jag fick mycket mer självförtroende än dom lärare som inte har visat något sådant förstående alls.

(Tänker på filosofilektionerna i trean på gymnasiet som var rena pinan och läraren kunde inte förstå varför jag inte sa så mycket. Hon lyssnade inte när jag sa att jag är sån, det är jättesvårt att bryta mitt beteende, jag är blyg och kommer aldrig på smarta saker att säga när det verkligen gäller.)

Inte nog med att hon förbättrade mitt självförtroende, hennes utlärningssätt gjorde att man till och med tyckte tyskan kunde vara lite rolig. Trots att hon var närmare pensionsåldern när vi hade henne så lekte vi lekar på lektionerna varje vecka. Antingen glostävling där vi fick sitta på bänkarna och utmana varandra i att svara snabbt eller så gjorde vi vikberättelser på tyska där det ibland kunde bli rätt spårat...

(Som när en berättelse "råkade" handla om en dildo och vi fick försöka förklara vad det var...)

Den enda gången jag har fått full pott på ett prov var på ett av hennes engelskaprov, för oj vad jag verkligen gillade att plugga engelska! Helt tack vare henne.
Med henne som lärare har jag lyckats hålla föredrag på både engelska och tyska och faktiskt tänkt att "det här klarar jag, för jag är bra!" Nervös var jag ju. Men det är enda gångerna jag verkligen har velat stå framför en blandad klass och snacka på ett språk jag egentligen inte behärskar.

Även fast hon i fyra års tid kallade mig för Helga ("- Helga.. Helgesson.. SARA!") så kändes det verkligen som hon brydde sig, hon ville att det skulle gå bra för mig och alla andra i klassen.
Det var bara när jag kramade om henne på avslutningsdagen i nian och tackade för MVG:t som jag blev riktigt ledsen över att högstadiet var slut.

Det finns och har funnits många viktiga personer i mitt liv, men nu var jag tvungen att välja och då blev det Maggan. :)

Menar dom allvar att man ska välja ett enda minne från hela ens liv?
Jaja, I'll try.

När jag och min lillebror var små brukade vi tillbringa minst en hel vecka av sommarlovet hos farfar och farmor i sommarstugan. Det var typ det roligaste på hela året!
Mitt favoritminne handlar om när vi skulle åka dit ett år.
Mamma skulle skjutsa oss dit innan jobbet, så vi fick gå upp tidigt. Vad jag minns så var det fortfarande ganska mörkt och dessutom var det värsta åskvädret!
Känslan av att vakna så tidigt och komma till sommarstugan medan åskovädret rasade över oss och få frukost bestående av farmors stekta ägg på vitt bröd med extrasaltat Bregott går inte att skriva ner.

Men det är (nog) mitt favoritminne.

Som jag skrev förut, det är bara att kolla länkarna här till höger. :)

Känns lite som mina-framtidsplaner-punkten. Men jag antar att framtidsplanerna är lite mer realistiska än mina drömmar.
Here it goes, let's see...

Jag önskar att jag hade råd att ha häst. Helst Marko. Jag har faktiskt väldigt svårt att se mig själv med en annan häst än just honom.
Vi skulle träna NH och bli bästisar. Vi skulle träna agility och visa upp nån gång ibland, bara för att överbevisa dom som säger att han är en opålitlig och arg best som dessutom inte kan nånting.

Märks det att jag har läst tonvis av hästböcker i mitt liv?

Min dröm är även att få komma tillbaka till Nya Zeeland och Rarotonga, för det måste vara det finaste jag har sett.

Jag drömmer om mitt framtida liv tillsammans med min man som kommer vara alldeles rosaskimmrande och underbart jämt.

Typ så. Ganska likt som sagt.

Att åka till stallet och borsta på Marko.
Att vara med min man och få kramas.
Att se på Family Guy.

Vad får mig INTE att börja gråta?

Att krypa in i min mans famn kan få tårarna att börja rinna.

Mina framtidsplaner är ju lite av ett önsketänkande. Man vet ju aldrig vad som kommer hända liksom.

Den här månaden... Februari 2011.
Det som har hänt...är inte mycket. Varit i skolan. Blivit omvald som kassör i MUS.

Det som komma skall är diverse möten i stallet, mer skola. Men vecka åtta ska vi till Göteborg hela familjen! Då ska vi se Robert Gustavsson och shoppa loss! HIHI! Ska bli mys.

Utan tvekan våran sommarstuga: