Helgur

Dag 30 - Något jag starkt minns från min barndom.
Det var då ett himla tjat om minnen här på slutet.

Men sommaravslutningarna i lågstadiet minns jag starkt. Dom var mysiga. Och det var alltid fint väder. Och farfar var alltid med och tittade på och sjöng med i Den blomstertid nu kommer.

Ah, det var tider det.
Nu får man bara ångest när det blir sommar. :)
Dag 29 - En första.

Den var också svår.

Faktum är att jag kommer ihåg väldigt tydligt när jag hoppade för första gången. Hoppade häst alltså, för den som inte är så invigd i mitt liv.
Jag minns inte vilket år det var, men jag red på Sättran (som var Motala Ridklubb, senare slogs Sättran och Solsäter ihop och blev MORF) och vi var ute i en av paddockarna. Jag hade min dåvarande favorithäst, det bruna lilla stoet Labolina (som många år senare dog i sviterna av kvarka, 21 år gammal).
Eftersom det var första gången var jag JÄTTENERVÖS. Men jag minns att jag bara bet ihop, styrde mot "hindret" (en bom som låg typ.. tio centimeter över marken) och sen blundade jag. Japp, det är sant. Enda gången jag har blundat när jag suttit på en hästrygg, förutom när ridläraren har velat att vi ska det.

Min första hopplektion.
Och på den vägen är det, så att säga. :)

Dag 28 - Viktiga personer i mitt liv.
Den var svår.
Jag vill gärna tolka den här frågan som att det inte gäller dom mest självklara människorna som betyder mycket, familj, pojkvän, vänner och så vidare. Utan personer som faller utanför den kategorin men ändå har haft en viktig roll.

Den första jag kommer att tänka på då är faktiskt min engelska- och tyskalärare i högstadiet. Hon var den som fick mig att ta fram min inre modiga Helgur och som lyckades göra så jag faktiskt fick MVG i engelska genom att sätta precis lagom mycket press på mig. Hennes lektioner var nog dom enda där jag faktiskt räckte upp handen även om jag inte var 300% säker på att mitt svar var rätt.
Hon förstod mig och min blyghet vilket gjorde att jag fick mycket mer självförtroende än dom lärare som inte har visat något sådant förstående alls.

(Tänker på filosofilektionerna i trean på gymnasiet som var rena pinan och läraren kunde inte förstå varför jag inte sa så mycket. Hon lyssnade inte när jag sa att jag är sån, det är jättesvårt att bryta mitt beteende, jag är blyg och kommer aldrig på smarta saker att säga när det verkligen gäller.)

Inte nog med att hon förbättrade mitt självförtroende, hennes utlärningssätt gjorde att man till och med tyckte tyskan kunde vara lite rolig. Trots att hon var närmare pensionsåldern när vi hade henne så lekte vi lekar på lektionerna varje vecka. Antingen glostävling där vi fick sitta på bänkarna och utmana varandra i att svara snabbt eller så gjorde vi vikberättelser på tyska där det ibland kunde bli rätt spårat...

(Som när en berättelse "råkade" handla om en dildo och vi fick försöka förklara vad det var...)

Den enda gången jag har fått full pott på ett prov var på ett av hennes engelskaprov, för oj vad jag verkligen gillade att plugga engelska! Helt tack vare henne.
Med henne som lärare har jag lyckats hålla föredrag på både engelska och tyska och faktiskt tänkt att "det här klarar jag, för jag är bra!" Nervös var jag ju. Men det är enda gångerna jag verkligen har velat stå framför en blandad klass och snacka på ett språk jag egentligen inte behärskar.

Även fast hon i fyra års tid kallade mig för Helga ("- Helga.. Helgesson.. SARA!") så kändes det verkligen som hon brydde sig, hon ville att det skulle gå bra för mig och alla andra i klassen.
Det var bara när jag kramade om henne på avslutningsdagen i nian och tackade för MVG:t som jag blev riktigt ledsen över att högstadiet var slut.

Det finns och har funnits många viktiga personer i mitt liv, men nu var jag tvungen att välja och då blev det Maggan. :)