Helgur

38 to go.
Pass 62 - 29:e april: Löpning (FAN vad kallt det är ute).
 
Först skulle jag bara vilja börja med att säga: Uppvärmningen inför dagens pass bestod av att CYKLA i MOTVIND och UPPFÖRSBACKE till Råssnäs på min OVÄXLADE Kronan och jag SATT NER och trampade HELA vägen. Ja, även i uppförsbacken vid Lidl. Och det blåste så mycket att jag fick trampa även i nerförsbackarna. Bara så ni vet.
 
SEN. Gjorde jag något så sjukt som att springa runt Råssnäs (det vanliga varvet med udden + Pariseviken) på under 20 minuter, se bara:
 
(Verkligen precis under.........)
 
Om skyltarna därute stämmer så är udden 2,6km och elljusspåret i Pariseviken 1,2km, med andra ord sprang jag 3,8km lite drygt. Ganska bra, om jag får säga det själv! Hade nog haft väldigt svårt att hålla det tempot så himla mycket längre, menmen. Känner mig ju som 17 igen när jag sprang på 18 minuter! Yey! ;D
 
Jag börjar oroa mig för om jag kommer hinna med mina pass innan midsommar, men har kommit fram till att jag i så fall har hela juni på mig, alltså ett halvår. Det låter väl rätt okej? Och så funderar jag på att köra 100 pass till innan nyår sen, men vi får se. ^^
When nights were clear, you were the first star that I'd see.
Igår när jag kom hem från stallet och stod i duschen kom jag att tänka på (sådär som saker ploppar upp i hjärnan medan man duschar ni vet) Marko och att det typ idag är ett och ett halvt år sen jag var tvungen att säga hej då.
 
Jag måste erkänna att det var bra länge sen jag på riktigt tänkte på honom, och därför var det som att luften helt plötsligt bara gick ur mig när minnena från oktober 2013 sköljde över mig precis som duschvattnet.
I min enfald hann jag tänka så långt som "- Nu måste det vara över, det värsta? Nu kanske jag kan komma ihåg allt bra utan att gråta och sakna? Kanske har hjärtat lagat sig en aning?" Längre än så kom jag inte innan klumpen i halsen uppenbarade sig och tårarna fullkomligen började forsa.
 
Alla dom jobbigaste minnena liksom välde fram igen, som det har gjort så himla många gånger under dom här 18 månaderna. Mitt sammanbrott på jobbet när jag fick veta, när jag stod utanför hans box och bara tittade på honom några timmar senare, när Jennifer kom in i stallet och hittade mig och jag inte ens kunde förklara varför jag grät men hon förstod direkt i alla fall...allt under dom sista hemska veckorna fram till sista klappen på mulen.
 
När blir det lättare?
 
 
Det här är anledningen att det största husdjuret jag någonsin kommer äga är undulater. När Cilla, som jag ägde i lite drygt tre år och som var konstant livrädd för mig, fick avlivas låg jag och grät i fyra dagar. Jag skulle aldrig palla det här med egen häst. Aldrig. Och jag skulle ändå aldrig kunna hitta någon som Marko igen, so what's the point? Han var min en-på-miljonen-häst. Ridningen är fortfarande det roligaste jag vet, men själva hästandet är inte samma sak utan honom.
 
Älskade vildsvinsponny, det skulle ju inte ta slut så snart.♥
 
39 to go.
Pass 61 - 27:e april: Ridlektion (dressyr på gräsbanan).
 
IDAG HÖRNI GICK DET SÅ HIMLA BRA ATT JAG NÄSTAN SPRICKER AV STOLTHET!
Jag hade bestämt att idag ska jag sitta ner med rumpan fast förankrad i sadeln, ordentligt stöd till bettet utan att dra och driva Fuxfia till en fin form. OCH HALLELUJA, det fungerade! Och speciellt efter att jag fick tipset att se till att hon skulle kännas som en liten boll under mig (in med dom långa bakbenen!), då kunde jag korta tyglarna en hel decimeter till och hon liksom växte under mig... FINA FINA Fuxen!!!
Kommentaren "- Om jag hade haft en kamera nu..!" medan vi red på en volt runt min ridlärare... ÅÅÅH! Jag blev tillsagd efter passet att etsa in den här lektionen, känslan och hur jag gjorde, i min hjärna och det är inte så svårt. Kommer nog drömma om det här i natt. :)
 
 
(Ps. Nu är vi nere på trettiotalet pass kvar...SKA HO' HINNA?! Ds.)