Helgur

Nära skjuter ingen hare.

Igårkväll var jag övertygad om att Krabaten bestämt sig för att komma ut. Vid halv tio-tio på kvällen fick jag sjukt svårt att sitta bekvämt i soffan, tänkte inte så mycket på det eftersom jag har sjukt ont i fogarna och inte kan sitta i samma ställning allt för länge innan det liksom låser sig och jag måste flytta mig. Men sen framåt midnatt märkte jag att smärtan liksom kom i vågor och minnesbilder från förra gången dök upp. Jajustdet, det var ju så det kändes ja... Är det dags?

Jag gick och la mig i sängen, men kunde inte sova eftersom jag bara låg och kände efter samt bara väntade på att få höra ploppet när vattnet går. Det hände inte, men smärtan fortsatte komma i små vågor, till slut så pass att jag fick koncentrera mig för att inte ligga och spänna hela kroppen. Vid halv två gick jag upp och pratade med min karl som satt i soffan och käkade frukost, förvarnade honom om att det eventuellt var dags inatt. Typiskt, han som skulle ha med sig en vikarie att lära upp under natten. ;) Jag tog två Alvedon och gick och la mig igen, eftersom det ändå känts under ganska många timmar utan att vattnet gått eller att det blivit på gränsen till uthärdligt så anade jag att det var falsklarm.
Det tog nog ett tag att somna, för när klockan ringde vid halv sju var jag typ som en zombie. Hade fortfarande ont, men mer för att Krabaten tyckte det var skönt att gosa ner sig i mitt bäcken än för att jag hade fler värkar... Lyckades i alla fall få iväg Maja till dagis och däckade sedan resten av morgonen i soffan. 

Resten av dagen har jag varit mer öm än vanligt, men inga fler känningar. Så min gissning är att kvällen igår bjöd på lite förvärkar X-tra Strong helt enkelt. Återstår att se om det börjar igen nu ikväll eller om hen trivs alldeles för bra därinne fortfarande... Det har varit förhållandevis lugnt därinne ikväll, men skenet kan ju bedra... 

To be continued... 

Magen för ett par dagar sen... På kontrollen igår konstaterade barnmorskan att bäbis ligger preciiiiis uppe under revbenen. JOTACK. JAG VET.

18-månaderskontroll & trots.
Jag skrev ett jättelångt inlägg via blogg.se-appen igårkväll, men så tyckte appen tydligen att det var för dåligt och tog bort alltihop när jag precis var klar. Vi får se om det här blir lika bra. :P
 
Igår var vi i alla fall på kontroll hos BVC med Majsan och fick bekräftat att hon inte bara ser och känns så stor ut, hon ÄR lång och tung numera. Närmare bestämt cirka 10,1kg och inte mindre än 82,5cm lång! Hon fortsätter vara ett långsmalt barn med andra ord, men följer sina egna kurvor. Skönt! Vore konstigt om hon inte växte så det knakade med tanke på hur OTROLIGT mycket mat den lilla människan äter. Första kommentaren från personalen på förskolan när vi hämtar hem henne brukar ha att göra med hur mycket hon har ätit... Igår hade dom tappat räkningen på hur många gånger dom fyllt på hennes lunchtallrik och idag tror jag hon hade ätit fyra eller fem portioner potatismos. Ska man bli stor och stark så... ;)
 
Hemma däremot har dom senaste dagarna varit otroligt trotsiga vid middagsbordet och det är inte alls likt henne. Hon har alltid varit väldigt lätt att ha att göra med, men nu måste det vara någon period som vi kommit in i... Hon vill inte sitta stolen, inte äta maten, inte sitta i någons knä och äta, sen vill hon ha maten fast ändå inte och hon skrikgråter så tårarna sprutar över halva köket. Det är verkligen inte lätt att vara Maja ibland, ska jag be att få tala om. Tur att hon allra oftast är världens gosigaste, roligaste och gladaste unge.
 
Efter föris-tuppluren igår.♥
 
Annars på BVC-kontrollen så var det roligt att se att hon släppte loss lite och vågade rulla boll med sköterskan och rota loss i leksaksbacken. Hon är ju annars ganska reserverad inför nya människor och ställen, men där tror jag föris har gjort underverk för hennes utveckling och det är så skönt att se! Första dagarna på förskolan så stod hon typ i ett hörn och stirrade på alla andra barnen och ville typ bara sitta i knät på personalen. Idag fick jag rapport om att hon hade röjt runt galet inne på avdelningen, så hon är nog en tuff liten unge trots allt. Hur nu det gått till med en mamma och en pappa som båda två varit blygheten personifierad när vi var små. :)
Gårdagens kontroll avslutades med en spruta i armen mot mässling och annat kraffs, Maja rörde inte en min när hon fick den så det var ju skönt. Sen så skulle jag ta på henne strumpor och då jävlar tog det hus i helvete istället? Barn alltså...
 
Och på tal om skrikande barn så finns ännu inga tecken på att Krabaten ska titta ut inom dom närmsta dagarna. Imorgon ska magen på kontroll, jag som hade hoppats slippa, men men... Förr eller senare måste ju ungen ut. Jag håller fortfarande tummarna för ett oktoberbarn!
Kameraporträtt.
I ett vardagsrum nära mig tidigare idag:
 
 
Städade kameraskåpet ocheh...ja. Det kanske har gått lite överstyr, men det är ju himla kul! Gamla objektiv är så himla fina hantverk, så även om jag inte använder alla så ofta är det kul att samla. ;)
 
Använde sedan min nyaste Pentax för att fota min äldsta, den jag fick av pappa i 25-årspresent men som jag fortfarande inte använt en enda gång... Måste nog bli ändring på det. Minns bara inte om jag stoppat i någon film...jobbigt läge. :P
 
 
Kameran är smutsig efter alla år pappa använt den (inköpt 1978) och bilderna blev lite brusiga, för jag ställde upp ISO betydligt mer än vanligtvis. Men det gav bara bilderna en extra touch som inte blev så pjåkiga ändå... 
 
Olympusen med favvo-objektivet är numera fulladdad och nerpackad i BB-väskan, så ska det fotas här hemma fram till bäbis kommer så blir det med en Pentax av nåt slag.
Bäbis ja. I fredags eftermiddag/kväll trodde jag nästan det var nåt på gång. Jag fick en molande värk i ryggen, nästan som mensvärk (minns knappt hur mensvärk känns i och för sig, med endast 2 lingonveckor sen början av juli 2015!) och en allmänt tråkig känsla i kroppen infann sig. Smärta blandat med rastlöshet och oro... Låg bara och väntade på att vattnet skulle gå där i sängen.
Men det gjorde det alltså inte och i helgen har det känts "som vanligt" igen. Har sammandragningar titt som tätt, men dom är inte smärtsamma alls, bara otroligt obekväma tycker både jag och Krabaten, som protesterar hejdlöst mot varenda en.
Har även börjat få sånna där helt logiska tankar som förra gången, typ: "Tänk om jag inte fattar att det är på gång förän det är för sent? Tänk om jag får föda hemma i hallen?!" Suck, hjärnan alltså. Även om det inte kommer gå till EXAKT som förra gången så tror jag nog att jag lär märka när det är dags. Egentligen. Vet inte vad hormonerna spelar hjärnan för spratt just nu?
 
Nu ska jag se nåt avsnitt eller två av mitt nya guilty pleasure; 16 and Pregnant (har sett klart alla 23 säsonger av Lyxfällan........) och äta några morötter.
Tjipp!