Helgur

Äntligen dags! Pt. 3.

Jag var verkligen på väg att börja gråta först när hon sa att det var fullt i Linköping, men som tur är så hetsar jag oftast inte upp mig i onödan utan sa till mig själv på skarpen att skärpa till mig.


Efter ett tag ringde hon tillbaka och känslan av hopplöshet kom över mig igen. "Dom hade fullt i Jönköping också, men jag har pratat med Eksjö och dom är beredda att ta emot er ikväll. Jag har faxat över dina journaler."
Inte nog med att inte få åka till ett ställe man känner till, utan dessutom bli hänvisade till en liten håla i Småland.
Hon i telefonen sa att vi skulle åka på en gång, och jag som kom ihåg hur dom tyckt vi skulle vänta och vänta sist ville ändå förklara hur oregelbundet och inte så jättekraftigt värkarna kom. Hon sa att vi kunde de vänta en halvtimme eller så om vi ville, men det bästa vore att åka så fort som möjligt. 

När jag ringde in så tänkte jag att vi kanske skulle bli tvungna att åka hemifrån vid midnatt som tidigast, nu var klockan fem i åtta och helt plötsligt skulle vi åka SNART. 
Babyskyddet plockades ner från vinden i all hast, min sambo kastade sig in i duschen och samlade sen ihop sina jobbgrejor hans vikarie skulle behöva ha under natten. Jag dubbelkollade BB-väskan så allt kommit med och ringde till mamma. Mitt i allt satt en liten Maja i köket med sin storasyster och käkade fil och undrade vad som höll på att hända. Som tur var blev hon inte ledsen när vi väl kom iväg, utan vinkade av oss i hallen. Hon tyckte nog det var kul att få storasyster för sig själv. 

Jag minns inte riktigt, men tror vi kom iväg hemifrån runt tjugo i nio. Först åkte vi och lämnade sambons jobbgrejor innan vi gav oss ut på den 11 mil långa färden mot Eksjö, i beckmörker på smala vägar mitt i skogen. För er som inte har koll kan jag meddela att vägen mellan Mjölby och Eksjö kan vara den tråkigaste som finns, även om man åker i dagsljus. Men sent på kvällen under pågående värkarbete  är det ännu värre. 

Det var i alla fall väldigt lugnt på vägen, knappt några bilar alls, och vi såg bara ett rådjur vid vägkanten. Så resan gick smidigt, det "värsta" som hände var att min chaufför råkade få på bilens högtalarfunktion när han skulle ställa in en ny radiokanal, så helt plötsligt var det en kvinnoröst i högtalarna som krävde oss på kommandon... xD
Strax innan vi kom fram till Eksjö så såg jag även ett stjärnfall, hur ofta händer det liksom? Det kändes fint, som ett gott tecken. 

Ganska exakt kvart över tio parkerade vi bilen och tog oss mot ingången på Eksjö sjukhus. Vid det här laget hade jag ganska mycket kraftigare värkar och fick pausa då och då medan vi gick. Efter att ha ringt på porttelefon blev vi insläppta i ett totalt öde sjukhus och efter att ha följt skyltarna genom hissar och låsta dörrar kunde vi tillslut traska in på förlossningsavdelningen. I andra änden av korridoren stod tre sköterskor och ropade åt oss att vi var välkomna in. 
Det första som slog mig var hur sjukt lugnt och trevligt det var. Sen träffade vi vår första undersköterska som pratade med oss en bra stund och bara fick mig att bli alldeles lugn.
Efter en kisspaus så fick jag på mig Ctg-mätare och fick ligga så i typ 20 minuter, för att kolla värkfrekvens/-styrka och se så bäbis mådde bra. 

Efter ett tag fick vi träffa vår första barnmorska samt en barnmorskestudent som sen var med oss hela, hela förlossningen. Snacka om att hon fick ett långt arbetspass den natten...