Helgur

2 år.

Tänk va. Idag för två år sen blev jag mamma till dig. Att något så världsomvälvande ändå kan kännas så självklart kommer jag aldrig förstå.
Du är världens gosigaste, roligaste, finaste, smartaste unge. Och lillebrorsans största idol. 

Puss och kram på din andra födelsedag, min lilla trollunge. ❤️
För ett år sen...
När det här inlägget publiceras är det exakt ett år sen jag just hade duschad av mig floden av fostervatten och insåg att shit, jag ska visst föda barn snart. Inte för att det var en överraskning direkt, men det var det ju på sätt och vis ändå när jag väl stod där...
Det är konstigt hur hjärnan fungerar, för hur jag än försöker så kommer jag inte ihåg hur värkarna kändes? Jag vet att det gjorde ont och att det var obekvämt att ligga, sitta, stå och gå. Men jag minns inte alls hur det var. Som mensvärk? Antagligen, fast gånger hundra.
Likadant är det med förlossningen, jag minns allt men ändå inte? Har så tydliga minnesbilder över alla steg och hur maten min karl åt under tiden luktade... Samtidigt känns det som en dröm som jag glömt bort till hälften, men minns känslan av. Sådär som det brukar kännas när man drömt något riktigt verkligt, men det bleknar bort ju mer man vaknar till, tills det bara finns kvar en känsla.
 
Vi har på film när Majsan bara är några sekunder gammal och kommer upp på mitt bröst, men det har jag inte tittat på än. Jag vet inte varför, det har bara inte känts rätt hittills. Jag ska nog ta och göra det här någon dag, men känner att jag måste ladda lite först. Och så vill jag vara ensam hemma, för jag vet inte hur jag kommer reagera. Gissar på fontänliknande beteende.
 
Tänk att den här lilla:
 
Har hunnit bli en sån här stor:
 
 
Grattis på din första födelsedag, älskade busunge! ♥
Sju månader...
...och redan så stor.
 
Kass kvalle på bilderna, skyller på mörkret! ^^
 
Ja och vi väntar fortfarande på krypandet...trodde ju det skulle komma supertidigt, men nej då. Latmasken slog till och så fort hon hamnade på mage började hon gnälla på hjälp. Nu går det lite bättre, speciellt när vi hjälper till. Igår lyckades hon, medelst rullning och hasning, ta sig från sin vanliga plats på mattan i vardagsrummet till golvet och nästan ända fram till Wii-konsollen som står framför TV:n. Där lyckades en liten hand få tag i en USB sladd som höll på att hamna i en liten mun, men pappa var snabb och flyttade på den. Sen försökte hon sträcka sig efter Wii:t och då råkade hon rulla tillbaka till rygg jättesnabbt och slog huvudet i golvet. Så avslutades den träningssessionen... Men snart så borde det komma igång och sen tar det inte lång stund innan hon går gissar vi. :)