Helgur

För ett år sen...
När det här inlägget publiceras är det exakt ett år sen jag just hade duschad av mig floden av fostervatten och insåg att shit, jag ska visst föda barn snart. Inte för att det var en överraskning direkt, men det var det ju på sätt och vis ändå när jag väl stod där...
Det är konstigt hur hjärnan fungerar, för hur jag än försöker så kommer jag inte ihåg hur värkarna kändes? Jag vet att det gjorde ont och att det var obekvämt att ligga, sitta, stå och gå. Men jag minns inte alls hur det var. Som mensvärk? Antagligen, fast gånger hundra.
Likadant är det med förlossningen, jag minns allt men ändå inte? Har så tydliga minnesbilder över alla steg och hur maten min karl åt under tiden luktade... Samtidigt känns det som en dröm som jag glömt bort till hälften, men minns känslan av. Sådär som det brukar kännas när man drömt något riktigt verkligt, men det bleknar bort ju mer man vaknar till, tills det bara finns kvar en känsla.
 
Vi har på film när Majsan bara är några sekunder gammal och kommer upp på mitt bröst, men det har jag inte tittat på än. Jag vet inte varför, det har bara inte känts rätt hittills. Jag ska nog ta och göra det här någon dag, men känner att jag måste ladda lite först. Och så vill jag vara ensam hemma, för jag vet inte hur jag kommer reagera. Gissar på fontänliknande beteende.
 
Tänk att den här lilla:
 
Har hunnit bli en sån här stor:
 
 
Grattis på din första födelsedag, älskade busunge! ♥
Sju månader...
...och redan så stor.
 
Kass kvalle på bilderna, skyller på mörkret! ^^
 
Ja och vi väntar fortfarande på krypandet...trodde ju det skulle komma supertidigt, men nej då. Latmasken slog till och så fort hon hamnade på mage började hon gnälla på hjälp. Nu går det lite bättre, speciellt när vi hjälper till. Igår lyckades hon, medelst rullning och hasning, ta sig från sin vanliga plats på mattan i vardagsrummet till golvet och nästan ända fram till Wii-konsollen som står framför TV:n. Där lyckades en liten hand få tag i en USB sladd som höll på att hamna i en liten mun, men pappa var snabb och flyttade på den. Sen försökte hon sträcka sig efter Wii:t och då råkade hon rulla tillbaka till rygg jättesnabbt och slog huvudet i golvet. Så avslutades den träningssessionen... Men snart så borde det komma igång och sen tar det inte lång stund innan hon går gissar vi. :)
För en vecka sen. Del 4.
Som sagt så tittade hon ut klockan kvart över två och någon gång efter fyra så rullade dom iväg mig till operation och pappan fick ta hand om Maja under tiden, dom vägde och mätte och hade sig. Jag fick komma in på operationssalen direkt och där var det fullt av jättetrevliga sjuksköterskor som fick på mig fler nålar (AAAAAHH!!), hårnät (assnyggt verkligen) och filtar.
Egentligen skulle dom ha sövt mig, vilket gjorde mig lite orolig eftersom jag aldrig opererats förr och definitivt aldrig blivit sövd. Men när narkosläkaren äntligen dök upp (det blev lite utdraget på grund av att det kom in något mer akut) så var det samma läkare som satte sista ryggmärgsbedövningen på mig och hon bestämde att vi skulle använda den istället så jag slapp sova. Det var riktigt skönt att höra och jag kunde slappna av ännu mer.
På grund av att jag vid det här laget varit vaken i nästan två dygn i sträck så höll jag i princip på att somna medan jag fick bedövning och grejer. Dessutom fick vi vänta ännu längre, för läkaren som skulle sköta syendet hade också blivit inkallad på något annat emellan, så jag låg i princip och somnade i alla fall. ^^
 
Strax efter fem hade jag fått två och en halv spruta med bedövningsmedel och jag kände ingenting från naveln och neråt, men det betydde inte att jag inte kände när dom höll på med undersökning och operation. Det var lite obehagligt. Men som sagt. Jag var trött. Låg samtidigt och försökte höra vad dom pratade om när dom sydde och fick väl lite klart för mig typ vad som hade hänt därnere. Totalt tror jag dom sydde 6 eller 7 stygn totalt på två olika ställen, sen var det någon bristning som var så liten att dom lät den vara.
 
När dom var klara rullade dom iväg mig till uppvaket, även om jag inte sov, eftersom jag hade lite olika dropp kvar och mätare som mätte blodtrycket var femte minut. Där fick jag ligga i vad som kändes som en hel evighet, helt bortdomnad i benen och allmänt groggy på grund av trötthet.
Till slut så kom i alla fall sköterskorna på uppvaket och kopplade bort blodtrycksmaskinen och alla dropp, även om nålarna satt kvar... Dom tog även bort bedövningskanylen i ryggen, som satt fast med så mycket tejp att det kändes som en gratis vaxning.
Vid klockan 8 fick jag äntligen komma till vårt rum, som råkade bli på special BB på grund av mitt tillstånd, där min sambo och Maja satt i ett hörn och myste.♥
Vi fick vår grattis-bricka (på tiden, ingen av oss hade ätit på länge) och trots att jag var sjukt trött var det nästan omöjligt att somna. Maja låg dessutom och kräktes upp fostervatten med jämna mellanrum hela natten och eftersom jag hade jätteont och i princip inte kunde vända mig i sängen ens så fick min karl springa runt och torka och byta blöja mest hela natten.
 
Morgonen efter tog dom bort min kateter...vilket betydde att jag behövde gå på toa själv. INTE att rekommendera med sju stygn där nere. Höll på att svimma första vändan, japp.
 
Fram till tisdag eftermiddag fick vi stanna kvar, sen begärde vi själva att få åka hem. Det blir fort väldigt långtråkigt att ligga i en sjukhussäng och vid det laget kunde jag i alla fall gå, om än väldigt långsamt, längre än till toaletten och tillbaka. Blev omsprungen av pensionärer med rullatorer på vägen till utgången, men det gjorde inte så mycket. Det har aldrig varit skönare att komma hem!