Helgur

Äntligen dags! Pt. 4.

När jag hade haft på mig ctg:t nån halvtimme eller så ville dom kolla hur mycket öppen jag var. Med tanke på hur lätt jag tog mig igenom värkarna hittills så tänkte jag typ att jag var öppen två-tre centimeter och att det var långt bort med diverse smärtlindring och annat. Snacka om förvåning när vår barnmorskestudent konstaterade att det redan var fem centimeter, alltså hälften! Precis lika som när vi kom in och Maja skulle födas, men då upplevde jag att det gjorde betydligt ondare.

 
Dom frågade om jag ville använda lustgas, men jag tyckte ju inte att den hjälpte så mycket sist och det är ganska obehagligt att använda den, i alla fall jag blir väldigt snurrig och lite lätt illamående. Dom förberedde den i alla fall om jag skulle vilja använda den, och så gick barnmorskan och kallade på narkosläkaren istället. För ryggmärgsbedövning kan vara guds gåva till födande kvinnor och vi hade sett till att det skulle stå bland mina papper att jag ville ha det igen. 
När narkosläkaren kom och började förbereda så berättade jag att dom fick sätta om den tre gånger sist innan det blev bra. Han lät väldigt förvånad och försäkrade att det inte skulle bli så denna gång. Först la han lokalbedövning, som gör ondare än den riktiga bedövningen, men det är riktigt obehagligt när dom kör in kanylen sen oavsett. Man känner ju liksom hur den går in mellan ryggkotorna... Brrr.
Direkt när han var klar med att få dit nålen och började spruta in bedövning så kände jag hur det liksom...strålade ner på höger sida. Som att bedövningen rann ner enbart där. PRECIS SOM SIST. Jävla felkonstruerad kropp jag måste ha. Tänkte i alla fall att det kanske skulle justeras om jag la mig på vänster sida, så bedövningen kunde "rinna" åt det hållet också. Efter ett tag kände jag hur höger ben hade tappat typ all känsel, medan jag fortfarande kände värkarna tydligt på vänster sida. Jäkla skit. Sa det till barnmorskan och hon sa att om det blir alldeles för smärtsamt fick dom sätta om den. Jag tyckte dock att jag var lite bedövad även på vänster sida (kände värkarna betydligt mindre) så någon omsättning av kanylen blev det aldrig. 
 
Faktum är att det blev så lugnt bland värkarna att vi både kunde sova en stund och äta lite. Sen blev jag tvungen att kissa kände jag och skulle försöka ställa mig upp... Men icke sa nicke. Mitt härligt bedövande högerben satte stopp för det genom att inte vilja samarbeta alls. Sjukt otäckt. 

Så eftersom benet inte lydde mig fick en sköterska komma in med ett bäcken och så fick jag sitta på det och försöka kissa. Höll på att inte gå det heller, för dels är det ganska obehagligt att sitta på en sån och dels så var jag ju väldigt bedövad, så hade svårt att få ut kisset liksom...

Precis som förra gången har jag lite svårt att minnas i vilken ordning allt hände, även om jag kände mig betydligt mer "med" denna gång.
Efter ett tag fick jag tillbaka känseln lite i benet och kunde prova lite olika positioner, för att hjälpa Krabaten på traven att ta sig ut. För när jag var 7-8 cm öppen så stannade det nämligen av ett bra tag och hände inte så mycket. Värkar hade jag, men inte jättekraftiga, och ungen därinne låg mest och bökade omkring istället för att hjälpa till med att ta sig ut...
Bland annat stod jag upp med en sån där gåstol ganska länge, det hade aldrig funkat förra gången, och jag fick sitta en stund på en pilatesboll och gunga lite medan min karl masserade ländryggen under värkarna. Det var hur skönt som helst! Jag hade fortfarande inte rört lustgasen och det gjorde visserligen ont i värkarna, men jag kunde andas igenom dom. Bedövningen hade väl tagit lite-lite grann på vänster sida, men ju närmare slutet vi kom desto mer kändes det att det verkligen inte var 100%.
 
Det var först när krystvärkarna började närma sig som jag använde lustgasen. Vissa av er kanske har koll, men för er som inte har det kan jag berätta att innan krystvärkarna kommer igång så ska bäbisens huvud förbi den trängsta delen i bäckenet, och det är nästan det värsta av allt! För från typ ingenstans kommer det värkar som gör dubbelt så ont, minst.
Vid det laget hade det börjat samlas folk inne på rummet för att se till att allt var klart när det började på riktigt. Personalen tyckte att jag skulle ligga på sidan under förlossningen, med benet i en sån där hållare, eftersom det tydligen ska vara enklare. Jag ville ligga på vänster sida eftersom värkarna gjorde så pass ont nu och det kändes bäst att ligga på den sida som gjorde ondast... Så så blev det. 
Nu använde jag lustgasen till i princip varje värk och klockan 08:50 (enligt min förlossningsjournal) började krystvärkarna komma. Med Maja hade jag sjukt svårt att känna när jag skulle ta i och inte, så på sätt och vis var det bra att bedövningen inte tog ordentligt den här gången för nu kände jag verkligen...
 
Men här mot slutet så struntade jag i lustgasen till och från igen, för det kändes så otäckt att andas i den där masken och jag blev alldeles yr. På nåt sätt stod jag ut ändå. Eller ja. Precis innan huvudet skymtade så började jag ju svamla om att det inte skulle gå. Precis som förra gången. Men gissar att jag inte är ensam om den känslan. :P Minns att en sköterska sa åt mig "men Sara om du känner här nere nu så kommer du känna ett litet huvud med massor av hår på....", varpå jag svarade nåt i stil med "JAG VILL INTE KÄNNA BUHUHUU!" Tur att sköterskorna är vana vid ohyffsade personer. 
När huvudet är på väg ut så säger dom åt en att inte krysta mer, för att allt ska ha en chans att...tänja sig, så man slipper bristningar. DET är tamäfan det absolut VÄRSTA med alltihop. Det brände som fan och gjorde ont och det enda man vill är att pressa ut ungen så att allt ska vara över.... Och så FÅR MAN INTE! Så mycket har jag inte hyperventilerat nånsin.
 
Men så klockan 09:10 så sa det äntligen *plopp* och en liten bäbis såg dagens ljus i Småland! Och *plopp* sa det även bredvid mig när några ur personalen fick hjälpa en kritvit sambo ner på golvet för han hade fått ett megablodtrycksfall. Stackars honom, som hade tänkt filma när bäbis kom upp på bröstet, precis som med Maja, men istället fick se sin son för första gången ur ett grodperspektiv från golvet. :) 
Han hade varit så inne i att peppa mig på slutet att han inte märkte hur allt hade tärt på honom. Den som hjälpte honom ner på golvet var en sköterskestudent som var med på sin allra första förlossning, hon stod tryckt mot väggen så långt bort från mig hon kunde komma och koncentrerade sig på att andas under hela förloppet och blev nog bara glad över att få något att göra som inte var ett blodbad. ;) 
 
Jag som har predikat om hur oväsentligt det är vilket kön barnet har hann knappt krysta ut ungen innan jag frågade om det var en kille eller tjej. Haha! Men vi hade konstaterat under natten att vi båda var helt säkra på att det skulle komma ut ytterligare en liten tjej. Men se, där fanns en liten snopp och så blev det en Vidar!
Pappan var ganska snabbt på fötter igen, lite skamsen (utan anledning, han var världens bästa under hela förlossningen!) men vid gott mod fick han klippa navelsträngen. Lille Vidar var betydligt lugnare än vad Maja var, hon skrek sig ju alldeles hes, medan han bara skrek lite grann först. Sen så gnällde han bara lite. 
 
Efter att moderkakan kommit ut med en sista krystning (hua) så var det dags för dom att börja undersöka mig. Klämma på livmodern utifrån (aj som satan) och se efter hur det gått med allt därnere. Med tanke på den lite allvarliga bristning jag fick förra gången hade dom gjort allt i sin makt för att det inte skulle hända igen och lyckats alldeles utmärkt. Däremot fick jag tre andra sorters bristningar dom var tvungna att sy. Så fram kom bedövningssprayen, detta hemska sattyg till bedövning... Medan dom sprayade andades jag lustgas för glatta livet och skrek svordomar där i masken. Salt i såren? Inga problem. BEDÖVNINGSSPRAY i såren? Ah, fyfan. :(
Hon sydde och hade sig bra länge, vår barnmorskestudent, innan jag var klar och vi lämnades ensamma en stund. Vidar fick prova tutten för första gången medan pappan gick ut och ringde halva släkten. 
 
Det var en sån enorm skillnad att kunna ställa sig upp och gå ut från rummet själv (med ett stadigt tag om rullvagnen Vidar låg i förstås) jämfört med förra gången när det blev operation och uppvak följt av att knappt kunna gå på toa dagen efter. Nu kunde jag, med viss försiktighet såklart, till och med sitta i fotöljerna i vårt övernattningsrum!
Vi behövde inte heller vänta över fem timmar på grattisbrickan...
...som var mycket mumsigare än i Linköping. :P
 
 Lillpluppen, alldeles nykläckt.♥
 
Vidar var så liten när han kom ut att när vi la honom på rygg så liksom kantrade han över på sidan och han gled ur blöjorna om man inte knäppte dom omlott. Det har han dock tagit igen med råge och går upp cirka ett halvkilo i veckan. Haha!
 
Vi fick stanna kvar över natten och på förmiddagen dagen efter var vi på läkarkontroll innan vi blev ivägsläppta. Nu såhär efter allt så är vi bara glada att ha fått komma till Eksjö, så himla mysigt sjukhus jämfört med Linköping! Bättre utbud av mat/fika och supertrevlig och duktig personal, såklart. Vi kunde inte vara mer nöjda. :)
 
Äntligen dags! Pt. 3.

Jag var verkligen på väg att börja gråta först när hon sa att det var fullt i Linköping, men som tur är så hetsar jag oftast inte upp mig i onödan utan sa till mig själv på skarpen att skärpa till mig.


Efter ett tag ringde hon tillbaka och känslan av hopplöshet kom över mig igen. "Dom hade fullt i Jönköping också, men jag har pratat med Eksjö och dom är beredda att ta emot er ikväll. Jag har faxat över dina journaler."
Inte nog med att inte få åka till ett ställe man känner till, utan dessutom bli hänvisade till en liten håla i Småland.
Hon i telefonen sa att vi skulle åka på en gång, och jag som kom ihåg hur dom tyckt vi skulle vänta och vänta sist ville ändå förklara hur oregelbundet och inte så jättekraftigt värkarna kom. Hon sa att vi kunde de vänta en halvtimme eller så om vi ville, men det bästa vore att åka så fort som möjligt. 

När jag ringde in så tänkte jag att vi kanske skulle bli tvungna att åka hemifrån vid midnatt som tidigast, nu var klockan fem i åtta och helt plötsligt skulle vi åka SNART. 
Babyskyddet plockades ner från vinden i all hast, min sambo kastade sig in i duschen och samlade sen ihop sina jobbgrejor hans vikarie skulle behöva ha under natten. Jag dubbelkollade BB-väskan så allt kommit med och ringde till mamma. Mitt i allt satt en liten Maja i köket med sin storasyster och käkade fil och undrade vad som höll på att hända. Som tur var blev hon inte ledsen när vi väl kom iväg, utan vinkade av oss i hallen. Hon tyckte nog det var kul att få storasyster för sig själv. 

Jag minns inte riktigt, men tror vi kom iväg hemifrån runt tjugo i nio. Först åkte vi och lämnade sambons jobbgrejor innan vi gav oss ut på den 11 mil långa färden mot Eksjö, i beckmörker på smala vägar mitt i skogen. För er som inte har koll kan jag meddela att vägen mellan Mjölby och Eksjö kan vara den tråkigaste som finns, även om man åker i dagsljus. Men sent på kvällen under pågående värkarbete  är det ännu värre. 

Det var i alla fall väldigt lugnt på vägen, knappt några bilar alls, och vi såg bara ett rådjur vid vägkanten. Så resan gick smidigt, det "värsta" som hände var att min chaufför råkade få på bilens högtalarfunktion när han skulle ställa in en ny radiokanal, så helt plötsligt var det en kvinnoröst i högtalarna som krävde oss på kommandon... xD
Strax innan vi kom fram till Eksjö så såg jag även ett stjärnfall, hur ofta händer det liksom? Det kändes fint, som ett gott tecken. 

Ganska exakt kvart över tio parkerade vi bilen och tog oss mot ingången på Eksjö sjukhus. Vid det här laget hade jag ganska mycket kraftigare värkar och fick pausa då och då medan vi gick. Efter att ha ringt på porttelefon blev vi insläppta i ett totalt öde sjukhus och efter att ha följt skyltarna genom hissar och låsta dörrar kunde vi tillslut traska in på förlossningsavdelningen. I andra änden av korridoren stod tre sköterskor och ropade åt oss att vi var välkomna in. 
Det första som slog mig var hur sjukt lugnt och trevligt det var. Sen träffade vi vår första undersköterska som pratade med oss en bra stund och bara fick mig att bli alldeles lugn.
Efter en kisspaus så fick jag på mig Ctg-mätare och fick ligga så i typ 20 minuter, för att kolla värkfrekvens/-styrka och se så bäbis mådde bra. 

Efter ett tag fick vi träffa vår första barnmorska samt en barnmorskestudent som sen var med oss hela, hela förlossningen. Snacka om att hon fick ett långt arbetspass den natten... 

Äntligen dags! Pt. 2.

Vid halv fyra vaknade jag av att min urinblåsa bokstavligen höll på att sprängas, men innan jag väckte Majsan (den ungen kan sova ska ni veta) så låg jag några minuter och kände efter. Och jodå, visst var det små värkar jag kände! Jag väckte barnet och efter ett toabesök satte jag mig i soffan där resten av familjen samlats. Kände efter en stund till innan jag meddelade att det nog var en bäbis på gång. SMS:ade även min mamma strax efter fyra och förvarnade.


För att utesluta att det var ytterligare ett falsklarm så tog jag två Alvedon precis innan vi skulle käka mat (pulled pork som stått i ugnen hela dagen) men tabletterna hjälpte inte ett dugg och medan vi åt hade jag ganska svårt att koncentrera mig på maten, åt världens minsta portion, utan började klocka värkarna i telefonen istället. Dom var inte så värst jämna, så när jag ätit upp gick jag och tog en dusch.
Under min dusch som varade typ 10-15 minuter började värkarna bli allt mer smärtsamma. Fortfarande inte alls akuta, men där i duschen så insåg jag att den här gången var det inte falsklarm. 

Min karl tyckte att jag skulle ringa till förlossningen, men eftersom det fortfarande inte gjorde jätteont och det var ganska oregelbundet så ville jag vänta tills vi sett klart Stranger Things-avsnittet vi nyss slagit igång.
Kvart i åtta ringde jag tillslut till förlossningen i Linköping, först gick det fram så många signaler utan att någon svarade att jag la på och dubbelkollade att jag ringt rätt nummer. Det hade jag. Ringde igen och kom till en barnmorska som lät lätt stressad och som kopplade mig vidare till deras samordnare. Hon var lugn och supertrevlig och tog alla mina uppgifter, sen kom meningen alla fruktar: "Du Sara, vi har ganska mycket att göra här idag. Så jag föreslår att jag ringer och hör med Jönköping om dom kan ta emot er idag, så hör jag av mig till dig om en stund." 

Kände nästan hur värkarna stannade av och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta...