Helgur

För en vecka sen. Del 4.
Som sagt så tittade hon ut klockan kvart över två och någon gång efter fyra så rullade dom iväg mig till operation och pappan fick ta hand om Maja under tiden, dom vägde och mätte och hade sig. Jag fick komma in på operationssalen direkt och där var det fullt av jättetrevliga sjuksköterskor som fick på mig fler nålar (AAAAAHH!!), hårnät (assnyggt verkligen) och filtar.
Egentligen skulle dom ha sövt mig, vilket gjorde mig lite orolig eftersom jag aldrig opererats förr och definitivt aldrig blivit sövd. Men när narkosläkaren äntligen dök upp (det blev lite utdraget på grund av att det kom in något mer akut) så var det samma läkare som satte sista ryggmärgsbedövningen på mig och hon bestämde att vi skulle använda den istället så jag slapp sova. Det var riktigt skönt att höra och jag kunde slappna av ännu mer.
På grund av att jag vid det här laget varit vaken i nästan två dygn i sträck så höll jag i princip på att somna medan jag fick bedövning och grejer. Dessutom fick vi vänta ännu längre, för läkaren som skulle sköta syendet hade också blivit inkallad på något annat emellan, så jag låg i princip och somnade i alla fall. ^^
 
Strax efter fem hade jag fått två och en halv spruta med bedövningsmedel och jag kände ingenting från naveln och neråt, men det betydde inte att jag inte kände när dom höll på med undersökning och operation. Det var lite obehagligt. Men som sagt. Jag var trött. Låg samtidigt och försökte höra vad dom pratade om när dom sydde och fick väl lite klart för mig typ vad som hade hänt därnere. Totalt tror jag dom sydde 6 eller 7 stygn totalt på två olika ställen, sen var det någon bristning som var så liten att dom lät den vara.
 
När dom var klara rullade dom iväg mig till uppvaket, även om jag inte sov, eftersom jag hade lite olika dropp kvar och mätare som mätte blodtrycket var femte minut. Där fick jag ligga i vad som kändes som en hel evighet, helt bortdomnad i benen och allmänt groggy på grund av trötthet.
Till slut så kom i alla fall sköterskorna på uppvaket och kopplade bort blodtrycksmaskinen och alla dropp, även om nålarna satt kvar... Dom tog även bort bedövningskanylen i ryggen, som satt fast med så mycket tejp att det kändes som en gratis vaxning.
Vid klockan 8 fick jag äntligen komma till vårt rum, som råkade bli på special BB på grund av mitt tillstånd, där min sambo och Maja satt i ett hörn och myste.♥
Vi fick vår grattis-bricka (på tiden, ingen av oss hade ätit på länge) och trots att jag var sjukt trött var det nästan omöjligt att somna. Maja låg dessutom och kräktes upp fostervatten med jämna mellanrum hela natten och eftersom jag hade jätteont och i princip inte kunde vända mig i sängen ens så fick min karl springa runt och torka och byta blöja mest hela natten.
 
Morgonen efter tog dom bort min kateter...vilket betydde att jag behövde gå på toa själv. INTE att rekommendera med sju stygn där nere. Höll på att svimma första vändan, japp.
 
Fram till tisdag eftermiddag fick vi stanna kvar, sen begärde vi själva att få åka hem. Det blir fort väldigt långtråkigt att ligga i en sjukhussäng och vid det laget kunde jag i alla fall gå, om än väldigt långsamt, längre än till toaletten och tillbaka. Blev omsprungen av pensionärer med rullatorer på vägen till utgången, men det gjorde inte så mycket. Det har aldrig varit skönare att komma hem!
För en vecka sen. Del 3.
När det började komma krystvärkar så började det göra ont igen, men jag kan tänka mig hur smärtan hade varit om jag inte hade haft ryggmärgsbedövningen... Någonstans här så började barnmorskan och sjuksköterskan förbereda inför nedkomst. Lustgasen skruvades upp på högsta och jag var tvungen att ha hjälp med den, sambon fick sköta masken, för att jag skulle ta den vid rätt tidpunkt.
Tyckte det där var skitsvårt hela tiden. Att börja och sluta att andas i masken i tid. Någonstans här så var dom även tvungna att sätta en diod i huvudet på bäbisen, för dom fick svårt att hålla koll på hjärtslagen med den yttre mätaren.
Mitt i krystvärkarna någonstans ville jag ge upp, antar att det är ganska vanligt. Hehe. Skrek mig igenom värkarna (tappade i princip rösten efteråt) tills barnmorskan sa åt mig att nu fick jag inte skrika mer, utan nu skulle jag koncentrera den kraften på att trycka ut ungen. 
När det inte var så jättelångt kvar meddelade barnmorskan att det dök upp ett huvud med väldigt mycket mörkt hår och här fick jag inte heller krysta när jag ville för att kroppen skulle hinna med att anpassa sig. Det var det värsta av allt, när huvudet var typ halvt ute och jag inte fick ta i. Hade sjukt svårt att känna dom sista värkarna, men till slut så sa det "plupp" och ett huvud kom ut. En kraftansträngning till så kom resten av bäbisen och hon fick komma upp på min mage typ direkt. Var först helt säker på att det var en kille, men när dom lyfte på henne åt mig för att titta och torka av henne lite så var det visst en liten tjej. :)
Och vad hon skrek. Jisses. Hakan och kinderna bara dallrade på henne.
Medan hon låg där på mig så började barnmorskan och sköterskorna fixa och greja... Först kom moderkakan, inte den trevligaste synen, men betydligt enklare att få ut än vad jag hade trott. Sen fick sambon klippa navelsträngen och strax därefter sprejade dom mig med bedövningsspray, kanske den obehagligaste bedövningen jag varit med om. När dom petat, tryckt och känt runt därnere ett tag (AJ!) så meddelade barnmorskan att eftersom Maja kommit ut med handen i ansiktet (...jäkla sprattelgök) så hade jag fått några bristningar som dom var tvungna att kalla på läkare för att undersöka mera. Hon ultraljudade därnere under tiden och konstaterade att jag blödde endel.
Läkaren kom dit och petade lite till och konstaterade att jag hade fått en muskelbristning "där bak", dock inte värsta tänkbara, men hon ville skicka mig på operation för att sy. Så jag fick kateter insatt (bästa uppfinningen på länge när man behövt kissa en gång i timmen i flera veckor :P) och flyttade över till en annan säng. Där fick jag Maja till bröstet för att se om hon hade någon sugreflex. Tog bara ett par minuter så låg hon och tuttade som hon aldrig gjort något annat. ^^
En vecka sen, del 2.
Låt oss säga såhär; bilresan in till Linköping var inte den roligaste jag har varit med om. Hela vägen in hade jag en värk varannan-vartredje minut och jag testade verkligen hållfastheten i handtaget ovanför dörren i bilen. Jezus. Min sambo höll i alla fall huvudet kallt och körde jätteförsiktigt och försökte prata med mig om normala grejer.
Vi kom in till förlossningen cirka klockan 5, där hann jag få två värkar i entrén innan dom kom och släppte in oss. Sambon blev ivägskickad för att parkera om bilen och jag fick följa med en sköterska, på vägen till rummet hann jag nog med tre eller fyra värkar men fick mycket beröm för min andning. Tror fan det att jag andades, alternativet var ju att ge upp redan där. ;)
När min sambo kom tillbaka stod jag dubbelvikt över en gåstol-pryl och stönade fram andetagen. Kommer inte riktigt ihåg exakt i vilken ordning allt hände, men efter att jag bytt om (till Snyggrocken) och hade lagt mig på sängen så satte dom mätare på magen för att mäta värkar och Filurens hjärtljud samt satte säkert i några nålar i mina armar (det kommer dröja innan jag går till Blodbussen nästa gång, ska jag be att få tala om...). Barnmorskan undersökte hur öppen jag var och jag hade klarat av dom första fem centimetrarna helt själv.
Sen visade barnmorskan hur lustgasen fungerade medan min karl åt ett mål mat. (OBS. Han gjorde mer än bara åt under hela förlossningsförloppet, men vi ville undvika att han skulle svimma under tiden... ^^)
Lustgasen hade jag varit lite orolig för, var rädd för att bli alldeles för snurrig och borta och jag ville absolut inte bli illamående. Vet inte vilken styrka gasen började på alls, men den hjälpte inte så mycket mot smärtan utan gav mig mest något annat att fokusera på under tiden värkarna höll på.
Eftersom det inte hjälpte så mycket höjde vi ett snäpp till. Härdade ut en stund men sen gick det inte längre och jag ville ha ryggmärgsbedövning. Så barnmorskan kallade på narkosläkare som dröjde ett tag, men klockan tio i 7 fick jag en kanyl i ryggen och ljuvligt bedövningsmedel sprutades in. I samband med ryggmärgsbedövningen satte dom även in ytterligare en nål (AARRG!) med dropp för att öka på värkarbetet lite, för jag hade inte öppnat mig mer än vad jag var när jag kom in till förlossningen. Eftersom ryggmärgsbedövningen kan minska på värkarbetet ville dom inte riskera att det skulle stanna av helt.
Ett tag kändes det ganska lugnt men så märkte jag att det bara var högersidan som hade blivit bedövad, vänstersidan gjorde fortfarande fruktansvärt ont och det blev bara värre och värre...lustgasen hjälpte inte ett skvatt och det hjälpte inte alls att andas längre. Dom fick kalla på narkosläkare igen och en annan kom dit. Hon bestämde att vi skulle prova att flytta på kanylen lite och att jag skulle ligga på vänster sida så bedövningen lättare skulle "hamna rätt".
Tyvärr hjälpte inte det heller, trots att vi gav det en halvtimme för att det skulle börja verka ordentligt. Så narkosläkaren fick komma IGEN och sätta om kanylen på ett helt nytt ställe.
Sen var det som att komma till himmelriket. Från att ha typ skrikit mig igenom värkarna (in i lustgasmasken) så försvann smärtan helt och allt som kändes var ett "tryck" neråt bakåt när värken kom. Jag fick chans att vila mellan värkarna och minns inte exakt i vilken ordning allting hände sen.