Helgur

Äntligen dags! Pt. 3.

Jag var verkligen på väg att börja gråta först när hon sa att det var fullt i Linköping, men som tur är så hetsar jag oftast inte upp mig i onödan utan sa till mig själv på skarpen att skärpa till mig.


Efter ett tag ringde hon tillbaka och känslan av hopplöshet kom över mig igen. "Dom hade fullt i Jönköping också, men jag har pratat med Eksjö och dom är beredda att ta emot er ikväll. Jag har faxat över dina journaler."
Inte nog med att inte få åka till ett ställe man känner till, utan dessutom bli hänvisade till en liten håla i Småland.
Hon i telefonen sa att vi skulle åka på en gång, och jag som kom ihåg hur dom tyckt vi skulle vänta och vänta sist ville ändå förklara hur oregelbundet och inte så jättekraftigt värkarna kom. Hon sa att vi kunde de vänta en halvtimme eller så om vi ville, men det bästa vore att åka så fort som möjligt. 

När jag ringde in så tänkte jag att vi kanske skulle bli tvungna att åka hemifrån vid midnatt som tidigast, nu var klockan fem i åtta och helt plötsligt skulle vi åka SNART. 
Babyskyddet plockades ner från vinden i all hast, min sambo kastade sig in i duschen och samlade sen ihop sina jobbgrejor hans vikarie skulle behöva ha under natten. Jag dubbelkollade BB-väskan så allt kommit med och ringde till mamma. Mitt i allt satt en liten Maja i köket med sin storasyster och käkade fil och undrade vad som höll på att hända. Som tur var blev hon inte ledsen när vi väl kom iväg, utan vinkade av oss i hallen. Hon tyckte nog det var kul att få storasyster för sig själv. 

Jag minns inte riktigt, men tror vi kom iväg hemifrån runt tjugo i nio. Först åkte vi och lämnade sambons jobbgrejor innan vi gav oss ut på den 11 mil långa färden mot Eksjö, i beckmörker på smala vägar mitt i skogen. För er som inte har koll kan jag meddela att vägen mellan Mjölby och Eksjö kan vara den tråkigaste som finns, även om man åker i dagsljus. Men sent på kvällen under pågående värkarbete  är det ännu värre. 

Det var i alla fall väldigt lugnt på vägen, knappt några bilar alls, och vi såg bara ett rådjur vid vägkanten. Så resan gick smidigt, det "värsta" som hände var att min chaufför råkade få på bilens högtalarfunktion när han skulle ställa in en ny radiokanal, så helt plötsligt var det en kvinnoröst i högtalarna som krävde oss på kommandon... xD
Strax innan vi kom fram till Eksjö så såg jag även ett stjärnfall, hur ofta händer det liksom? Det kändes fint, som ett gott tecken. 

Ganska exakt kvart över tio parkerade vi bilen och tog oss mot ingången på Eksjö sjukhus. Vid det här laget hade jag ganska mycket kraftigare värkar och fick pausa då och då medan vi gick. Efter att ha ringt på porttelefon blev vi insläppta i ett totalt öde sjukhus och efter att ha följt skyltarna genom hissar och låsta dörrar kunde vi tillslut traska in på förlossningsavdelningen. I andra änden av korridoren stod tre sköterskor och ropade åt oss att vi var välkomna in. 
Det första som slog mig var hur sjukt lugnt och trevligt det var. Sen träffade vi vår första undersköterska som pratade med oss en bra stund och bara fick mig att bli alldeles lugn.
Efter en kisspaus så fick jag på mig Ctg-mätare och fick ligga så i typ 20 minuter, för att kolla värkfrekvens/-styrka och se så bäbis mådde bra. 

Efter ett tag fick vi träffa vår första barnmorska samt en barnmorskestudent som sen var med oss hela, hela förlossningen. Snacka om att hon fick ett långt arbetspass den natten... 

Äntligen dags! Pt. 2.

Vid halv fyra vaknade jag av att min urinblåsa bokstavligen höll på att sprängas, men innan jag väckte Majsan (den ungen kan sova ska ni veta) så låg jag några minuter och kände efter. Och jodå, visst var det små värkar jag kände! Jag väckte barnet och efter ett toabesök satte jag mig i soffan där resten av familjen samlats. Kände efter en stund till innan jag meddelade att det nog var en bäbis på gång. SMS:ade även min mamma strax efter fyra och förvarnade.


För att utesluta att det var ytterligare ett falsklarm så tog jag två Alvedon precis innan vi skulle käka mat (pulled pork som stått i ugnen hela dagen) men tabletterna hjälpte inte ett dugg och medan vi åt hade jag ganska svårt att koncentrera mig på maten, åt världens minsta portion, utan började klocka värkarna i telefonen istället. Dom var inte så värst jämna, så när jag ätit upp gick jag och tog en dusch.
Under min dusch som varade typ 10-15 minuter började värkarna bli allt mer smärtsamma. Fortfarande inte alls akuta, men där i duschen så insåg jag att den här gången var det inte falsklarm. 

Min karl tyckte att jag skulle ringa till förlossningen, men eftersom det fortfarande inte gjorde jätteont och det var ganska oregelbundet så ville jag vänta tills vi sett klart Stranger Things-avsnittet vi nyss slagit igång.
Kvart i åtta ringde jag tillslut till förlossningen i Linköping, först gick det fram så många signaler utan att någon svarade att jag la på och dubbelkollade att jag ringt rätt nummer. Det hade jag. Ringde igen och kom till en barnmorska som lät lätt stressad och som kopplade mig vidare till deras samordnare. Hon var lugn och supertrevlig och tog alla mina uppgifter, sen kom meningen alla fruktar: "Du Sara, vi har ganska mycket att göra här idag. Så jag föreslår att jag ringer och hör med Jönköping om dom kan ta emot er idag, så hör jag av mig till dig om en stund." 

Kände nästan hur värkarna stannade av och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta...

Äntligen dags! Pt. 1.

Ni vet ju att jag skrev att jag trodde det var dags redan på torsdagen för Krabaten att komma ut, men när det inte kom några mer känningar under hela helgen så började jag förlika mig med att det skulle gå över tiden och att jag skulle få ett novemberbarn. På söndagen var vi i stugan och fikade med mina föräldrar och även Lillebror med flickvän och jag kände mig bara så tjock och trött hela tiden vi var där! Dessutom så körde Maja mer än vanligt med mig och skulle ha med mig överallt hela tiden, utan en tanke på sin höggravida mammas tillstånd...

Måndagen kom och jag skjutsade iväg Majsan till dagis på morgonen som vanligt, sen kom jag hem och gjorde en rejält flötig frukost bestående av jordnötssmör- och chokladpåläggstoast med vispad grädde. 

När min karl hade fått lite sömn efter jobbet så åkte vi en sväng till Biltema och till Willys, där vi veckohandlade, och medan vi gick runt bland matvarorna så kände jag mig allmänt trött samt hade kraftiga sammandragningar typ hela tiden. Men inga smärtsamma, utan magen spändes bara något kopiöst.

Vi hann precis hem och packa upp all mat innan det var dags att åka och hämta Maja. Hon satt och åt sin andra portion mat när vi kom och vi blev informerade om att hon lyckats göra en faceplant på asfalten ute på gården under förmiddagen. Antagligen hade hon lyckats bita sig i både över- och underläppen och blodet hade forsat. Nu var det en liten fröken som satt där med dubbel fläskläpp... Men eftersom hon åt med god aptit, och personalen hade även känt på tänderna, så var det nog ingen fara. Hon såg bara lite eländig ut och pekade på munnen emellanåt typ som "titta..!"
När vi var på väg ut genom dörren frågade en ur personalen om jag känt av några tecken på att bäbis ville ut och jag sa att näe, men hyreskontraktet går ut idag så det är bäst att det händer nåt snart!

När vi kom hem åt jag lunch och sen kröp jag och fröken Fläskläpp ner i sängen för vår sedvanliga eftermiddagslur. Nångång vid klockan 13 skulle jag gissa på att vi slocknade som två ljus båda två. Strax efter klockan 14 vaknade Maja och även jag till en snabbis, men hon somnade snabbt om och jag med. Men innan jag slocknade hann jag känna att det var något som var på G... Smärta i ländryggen som kom i vågor. Väldigt små vågor just då, så jag somnade om som en stock.