Det låter helt weird att säga det, men jag längtar till Julshowen är över så vi kan få andas ut lite. För det är såhär års man önskar att man inte var med i ungdomssektionen på MORF.

Ja alltså.
Arga bibliotekstanten
Några till säkert. Men. Det räcker så.

Bojkottar den här, av hela mitt hjärta.

Utbilda mig till ingenjör.

Det är svårt att bedömma sin egen ridning tycker jag. Ibland kan jag fundera över hur det kommer sig att jag har hållt på så länge, men ändå inte blivit "bättre" än vad jag är.
Något som jag tycker är viktigt är att jag inte hetsar upp mig när jag är med, runtomkring eller på hästen. Skulle den bli rädd och kasta sig börjar jag inte skrika och dra i tyglarna. Inte lätt att hjälpa om man är sån, men det underlättar ju inte situationen. En annan sak jag är bra på är att vara mjuk i handen, hoppas jag. Det vore det värsta som finns att vara en sån som är stenhård i handen...

Helt klart när farfar♥ gick bort. Finns inget som kan konkurrera.

Den första hästen jag kommer ihåg som en favorithäst var en liten skimmel som hette Gochen.
På den tiden anordnades föräldraridning med jämna mellanrum och jag minns fortfarande tydligt hur mamma travade runt på Gochen och försökte rida lätt. HAHA! Det var tider det.

Alltså, den här frågan är helt omöjlig att besvara korrekt.

När man kommer upp i min ålder(...) och har haft sin hobby så länge som jag har det ju samlats en del minnen i dom dammigaste delarna av hjärnans bibliotek.
Det är väldigt svårt att plocka ut ett speciellt ögonblick bland alla dessa minnen... Men. Jag kommer osökt att tänka på den gången jag ramlade av och skadade mig "allvarligt" första gången. Vi red barbacka i stora gräshagen, det gick ganska bra. Sen skulle vi rida i vattengraven.
Jag var nio år vid det här tillfället och JÄTTEosäker. Så jag blev sketnervös.
Jag red Cazita, som jag gissar på var typ en stor C-ponny. För er som inte har ridit i vår vattengrav kan jag säga att den var inte så djup, själva vattnet, men botten var rätt sank så det blev lite jobbigt för hästarna att ta sig igenom. I slutet är det ett litet uppskutt på cirka 30-40 cm.
Min häst skrittade genom vattnet, men några meter innan uppskuttet drog hon ner huvudet så jag tappade tyglarna och började trava. I uppskuttet tappade jag totalt balansen óch dråsade i backen. Själva ögonblicket jag minns är att jag ser hennes hals underifrån och från sidan när jag är på väg ner.
Sen lyckades den lilla hästen sparka mig på nyckelbenet och det gjortde pissont så jag skrek. Mamma tråcklade sig in genom staketet och bar mig till bilen, höll på att svimma på vägen. Sen röntgen på sjukhuset, inget brutet. Dagen efter ett skitstort blåmärke, lite format som en hästhov, och oförmögen att ta mig ur sängen på grund av smärtan.
Fick vara hemma från skolan i två dagar.

Ibland undrar man ju varför man fortfarande håller på? :)

* Gifta mig med min man.
* Skaffa barn. (Tänkte skriva "göra barn". Haha.)
* Bo i hus (igen).
* Äga (minst) en amerikansk muskelbil.
* Skänka en summa pengar till välgörenhet och veta att det kommer fram till dom behövande på ett eller annat sätt.
* Resa jorden runt.
(Vad svårt det blev helt plötsligt...)
* Vara med i Gladiatorerna på TV.
* Bli en duktig fotograf.
* Köpa Marko.
* Springa ett maraton.

Så...