"'Cause you know I'd walk
a thousand miles
if I could just see you...
tonight."
Dom senaste åren har jag inte ens hunnit tänka på att den här dagen, 28:e oktober, är en av dom absolut jobbigaste jag någonsin har varit med om. Det var då jag tog farväl av den här dummyn:

Den där sista strykningen med pekfingret över hans mule sitter inbränt i min hjärna för alltid och det gör fortfarande ont, så ont.
Sex år har det gått och här sitter jag och bölar fortfarande. Det har gått lika länge sen han försvann som jag fick äran att känna honom. Älskade häst, vilket avtryck du gjorde i mitt liv! Det kommer aldrig försvinna.
Har tänkt ovanligt mycket på Marko nu i höst. Dels för att jag, äntligen, har hittat en häst som passar mig nästan lika bra igen. (Men bara nästan.) Och dels för att Maja har ridit lite oftare, för jag tänkte ju liksom att Marko skulle finnas kvar och bära runt på mina barn när han blev gammal. Men så blev det inte, han fick inte bli gammal, han fick bara bli 10 år.
Jag är fast övertygad om att vi kommer ses igen en vacker dag, vännen.💜

Sådan kärlek Marko och du förmedlar. Min allra närmaste vän Linas häst Tell me hornline, eller Tellan som vi kände henne. Fruktansvärt att hon dog, men hennes barn hann träffa henne i alla fall... hon är också åter i stallet ❤️ Så mycket kärlek
Svar:
Helgur
1