- When nights were clear, you were the first star that I'd see.

Igår när jag kom hem från stallet och stod i duschen kom jag att tänka på (sådär som saker ploppar upp i hjärnan medan man duschar ni vet) Marko och att det typ idag är ett och ett halvt år sen jag var tvungen att säga hej då.

Jag måste erkänna att det var bra länge sen jag på riktigt tänkte på honom, och därför var det som att luften helt plötsligt bara gick ur mig när minnena från oktober 2013 sköljde över mig precis som duschvattnet.

I min enfald hann jag tänka så långt som "- Nu måste det vara över, det värsta? Nu kanske jag kan komma ihåg allt bra utan att gråta och sakna? Kanske har hjärtat lagat sig en aning?" Längre än så kom jag inte innan klumpen i halsen uppenbarade sig och tårarna fullkomligen började forsa.

Alla dom jobbigaste minnena liksom välde fram igen, som det har gjort så himla många gånger under dom här 18 månaderna. Mitt sammanbrott på jobbet när jag fick veta, när jag stod utanför hans box och bara tittade på honom några timmar senare, när Jennifer kom in i stallet och hittade mig och jag inte ens kunde förklara varför jag grät men hon förstod direkt i alla fall...allt under dom sista hemska veckorna fram till sista klappen på mulen.

När blir det lättare?

Det här är anledningen att det största husdjuret jag någonsin kommer äga är undulater. När Cilla, som jag ägde i lite drygt tre år och som var konstant livrädd för mig, fick avlivas låg jag och grät i fyra dagar. Jag skulle aldrig palla det här med egen häst. Aldrig. Och jag skulle ändå aldrig kunna hitta någon som Marko igen, so what's the point? Han var min en-på-miljonen-häst. Ridningen är fortfarande det roligaste jag vet, men själva hästandet är inte samma sak utan honom.

Älskade vildsvinsponny, det skulle ju inte ta slut så snart.♥

Helgur