MENY
Det är väldigt svårt att plocka ut ett speciellt ögonblick bland alla dessa minnen... Men. Jag kommer osökt att tänka på den gången jag ramlade av och skadade mig "allvarligt" första gången. Vi red barbacka i stora gräshagen, det gick ganska bra. Sen skulle vi rida i vattengraven.
Jag var nio år vid det här tillfället och JÄTTEosäker. Så jag blev sketnervös.
Jag red Cazita, som jag gissar på var typ en stor C-ponny. För er som inte har ridit i vår vattengrav kan jag säga att den var inte så djup, själva vattnet, men botten var rätt sank så det blev lite jobbigt för hästarna att ta sig igenom. I slutet är det ett litet uppskutt på cirka 30-40 cm.
Min häst skrittade genom vattnet, men några meter innan uppskuttet drog hon ner huvudet så jag tappade tyglarna och började trava. I uppskuttet tappade jag totalt balansen óch dråsade i backen. Själva ögonblicket jag minns är att jag ser hennes hals underifrån och från sidan när jag är på väg ner.
Sen lyckades den lilla hästen sparka mig på nyckelbenet och det gjortde pissont så jag skrek. Mamma tråcklade sig in genom staketet och bar mig till bilen, höll på att svimma på vägen. Sen röntgen på sjukhuset, inget brutet. Dagen efter ett skitstort blåmärke, lite format som en hästhov, och oförmögen att ta mig ur sängen på grund av smärtan.
Fick vara hemma från skolan i två dagar.
Ibland undrar man ju varför man fortfarande håller på? :)
0