Helgur

Nämen hej Bloggen, existerar du än?! Nästan så man skulle kunna tro att mitt lilla hörn av bloggosfären skulle blivit raderat vid det här laget, på grund av inaktivitet.

 

Tänkte skriva en uppdatering här om något som gjort mig väldigt stolt. Över mig själv den här gången, annars blir man ju mest stolt över barnen nu för tiden... (Inlägget handlar om träning, vill man inte läsa om sånt kan man surfa vidare. ^^)

 

I torsdags var det nämligen dags för något som jag tränat och peppat inför ända sen förra våren; Blodomloppet. Vet inte om jag skrivit det, men målet jag hela tiden sett vid horisonten när jag så smått började springa igen efter graviditeten med Vidar har först varit Broloppet 5km i september (vilket jag klarade) och sen Blodomloppet nu i maj.

 

Tränade knappt alls i höstas efter Broloppet vad jag minns och sen sprang jag väl en gång efter nyår typ. Sen kanske i mars började jag träna på riktigt igen och nånstans där så öppnade även anmälan till Blodomloppet via jobbet... Och ni vet när kollegor hetsar varandra... Det kändes sjukt bra att springa igen och helt plötsligt var jag anmäld till 10km.

Fortsatte träna, lite mer på riktigt än jag nånsin gjort och helt plötsligt en dag sprang jag 11km på 59 minuter? Jag som sprungit milen på under timmen en endaste gång innan?

Jag brukar alltid få problem med mina benhinnor när jag börjar springa efter ett långt uppehåll, men nu klarade jag mig även från det. Fram tills för tre veckor sen när jag skulle försöka mig på att springa 5km i lite högre tempo. Lyckades visserligen med mitt mål med passet, att springa i ett medeltempo på under 5 minuter per kilometer, men jösses. Mina benhinnor efteråt..!

 

Hade lite panik i ett par veckor; ville inte träna eftersom risken att få svinont i benhinnorna alltid finns där, men ville inte tappa kondis lagom till loppet! Och sen då, förra helgen när jag eventuellt hade kunnat springa nåt pass...då blev hela familjen superförkylda. Jag klarade mig på något sätt bäst, så lagom till i torsdags var jag i princip helt frisk.

 

Var så in i bomben pepp redan dagen innan och det blev ju inte sämre av att vädret visade sig bli PERFEKT. 19 grader och sol, när prognosen i början av veckan sa 13 grader och spöregn. Laddade under dagen med extra energidryck (såklart) och lyckades till och med tajma in sista toabesöket helt perfekt innan start. För ni vet ju hur det känns att springa en mil och vara aningen kissnödig redan från början? INTE att rekommendera!!

Gick i vanlig ordning ut alldeles för hårt, det är alltid så trångt i början på lopp så man måste springa om en massa folk... Så efter cirka 4km fick jag ta rygg på en stackare som höll ett något lägre tempo, flåsade honom i nacken till typ 7km när jag blev omsprungen av enda andra kollegan som sprang milen. Försökte hänga på honom, men det gick inte...

Vid 8,5km gick banan längs med uteserveringarna mitt i Linköping och jag kände hur benen blev sjukt tunga... Som om min telefon känner mig så började den spela Everything's Still Fine med Volbeat i lurarna, så orkade fortsätta i samma tempo ända till upploppet, där jag hade krafter kvar att öka lite.

Resultatet blev förvånande nog inte bara under timmen som jag siktade på, utan till och med under 55 minuter! Officiella tiden blev 54:23. Min uppmätta blev 10,17km på 54:39.

 

Känns helt overkligt att jag nu, efter två täta graviditeter och mitt i det hetsiga Småbarnslivet™ har lyckats få bättre kondition än jag nånsin haft? Och jag känner att det inte stannar där heller. Det har gått så sjukt bra att träna, så nästa mål är att ta milen på under 50 minuter, och det är ju inte långt borta egentligen.

Måsta bara komma ihåg att träna försiktigt. Kroppen är faktiskt inte helt återställd efter 9 månader med Vidar i magen (känner fortfarande av foglossningen ibland) och mina benhinnor är superkänsliga. Men. Hoppet finns! :D