MENY
När jag hade haft på mig ctg:t nån halvtimme eller så ville dom kolla hur mycket öppen jag var. Med tanke på hur lätt jag tog mig igenom värkarna hittills så tänkte jag typ att jag var öppen två-tre centimeter och att det var långt bort med diverse smärtlindring och annat. Snacka om förvåning när vår barnmorskestudent konstaterade att det redan var fem centimeter, alltså hälften! Precis lika som när vi kom in och Maja skulle födas, men då upplevde jag att det gjorde betydligt ondare.
Dom frågade om jag ville använda lustgas, men jag tyckte ju inte att den hjälpte så mycket sist och det är ganska obehagligt att använda den, i alla fall jag blir väldigt snurrig och lite lätt illamående. Dom förberedde den i alla fall om jag skulle vilja använda den, och så gick barnmorskan och kallade på narkosläkaren istället. För ryggmärgsbedövning kan vara guds gåva till födande kvinnor och vi hade sett till att det skulle stå bland mina papper att jag ville ha det igen.
När narkosläkaren kom och började förbereda så berättade jag att dom fick sätta om den tre gånger sist innan det blev bra. Han lät väldigt förvånad och försäkrade att det inte skulle bli så denna gång. Först la han lokalbedövning, som gör ondare än den riktiga bedövningen, men det är riktigt obehagligt när dom kör in kanylen sen oavsett. Man känner ju liksom hur den går in mellan ryggkotorna... Brrr.
Direkt när han var klar med att få dit nålen och började spruta in bedövning så kände jag hur det liksom...strålade ner på höger sida. Som att bedövningen rann ner enbart där. PRECIS SOM SIST. Jävla felkonstruerad kropp jag måste ha. Tänkte i alla fall att det kanske skulle justeras om jag la mig på vänster sida, så bedövningen kunde "rinna" åt det hållet också. Efter ett tag kände jag hur höger ben hade tappat typ all känsel, medan jag fortfarande kände värkarna tydligt på vänster sida. Jäkla skit. Sa det till barnmorskan och hon sa att om det blir alldeles för smärtsamt fick dom sätta om den. Jag tyckte dock att jag var lite bedövad även på vänster sida (kände värkarna betydligt mindre) så någon omsättning av kanylen blev det aldrig.
Faktum är att det blev så lugnt bland värkarna att vi både kunde sova en stund och äta lite. Sen blev jag tvungen att kissa kände jag och skulle försöka ställa mig upp... Men icke sa nicke. Mitt härligt bedövande högerben satte stopp för det genom att inte vilja samarbeta alls. Sjukt otäckt.
Så eftersom benet inte lydde mig fick en sköterska komma in med ett bäcken och så fick jag sitta på det och försöka kissa. Höll på att inte gå det heller, för dels är det ganska obehagligt att sitta på en sån och dels så var jag ju väldigt bedövad, så hade svårt att få ut kisset liksom...
Precis som förra gången har jag lite svårt att minnas i vilken ordning allt hände, även om jag kände mig betydligt mer "med" denna gång.
Efter ett tag fick jag tillbaka känseln lite i benet och kunde prova lite olika positioner, för att hjälpa Krabaten på traven att ta sig ut. För när jag var 7-8 cm öppen så stannade det nämligen av ett bra tag och hände inte så mycket. Värkar hade jag, men inte jättekraftiga, och ungen därinne låg mest och bökade omkring istället för att hjälpa till med att ta sig ut...
Bland annat stod jag upp med en sån där gåstol ganska länge, det hade aldrig funkat förra gången, och jag fick sitta en stund på en pilatesboll och gunga lite medan min karl masserade ländryggen under värkarna. Det var hur skönt som helst! Jag hade fortfarande inte rört lustgasen och det gjorde visserligen ont i värkarna, men jag kunde andas igenom dom. Bedövningen hade väl tagit lite-lite grann på vänster sida, men ju närmare slutet vi kom desto mer kändes det att det verkligen inte var 100%.
Det var först när krystvärkarna började närma sig som jag använde lustgasen. Vissa av er kanske har koll, men för er som inte har det kan jag berätta att innan krystvärkarna kommer igång så ska bäbisens huvud förbi den trängsta delen i bäckenet, och det är nästan det värsta av allt! För från typ ingenstans kommer det värkar som gör dubbelt så ont, minst.
Vid det laget hade det börjat samlas folk inne på rummet för att se till att allt var klart när det började på riktigt. Personalen tyckte att jag skulle ligga på sidan under förlossningen, med benet i en sån där hållare, eftersom det tydligen ska vara enklare. Jag ville ligga på vänster sida eftersom värkarna gjorde så pass ont nu och det kändes bäst att ligga på den sida som gjorde ondast... Så så blev det.
Nu använde jag lustgasen till i princip varje värk och klockan 08:50 (enligt min förlossningsjournal) började krystvärkarna komma. Med Maja hade jag sjukt svårt att känna när jag skulle ta i och inte, så på sätt och vis var det bra att bedövningen inte tog ordentligt den här gången för nu kände jag verkligen...
Men här mot slutet så struntade jag i lustgasen till och från igen, för det kändes så otäckt att andas i den där masken och jag blev alldeles yr. På nåt sätt stod jag ut ändå. Eller ja. Precis innan huvudet skymtade så började jag ju svamla om att det inte skulle gå. Precis som förra gången. Men gissar att jag inte är ensam om den känslan. :P Minns att en sköterska sa åt mig "men Sara om du känner här nere nu så kommer du känna ett litet huvud med massor av hår på....", varpå jag svarade nåt i stil med "JAG VILL INTE KÄNNA BUHUHUU!" Tur att sköterskorna är vana vid ohyffsade personer.
När huvudet är på väg ut så säger dom åt en att inte krysta mer, för att allt ska ha en chans att...tänja sig, så man slipper bristningar. DET är tamäfan det absolut VÄRSTA med alltihop. Det brände som fan och gjorde ont och det enda man vill är att pressa ut ungen så att allt ska vara över.... Och så FÅR MAN INTE! Så mycket har jag inte hyperventilerat nånsin.
Men så klockan 09:10 så sa det äntligen *plopp* och en liten bäbis såg dagens ljus i Småland! Och *plopp* sa det även bredvid mig när några ur personalen fick hjälpa en kritvit sambo ner på golvet för han hade fått ett megablodtrycksfall. Stackars honom, som hade tänkt filma när bäbis kom upp på bröstet, precis som med Maja, men istället fick se sin son för första gången ur ett grodperspektiv från golvet. :)
Han hade varit så inne i att peppa mig på slutet att han inte märkte hur allt hade tärt på honom. Den som hjälpte honom ner på golvet var en sköterskestudent som var med på sin allra första förlossning, hon stod tryckt mot väggen så långt bort från mig hon kunde komma och koncentrerade sig på att andas under hela förloppet och blev nog bara glad över att få något att göra som inte var ett blodbad. ;)
Jag som har predikat om hur oväsentligt det är vilket kön barnet har hann knappt krysta ut ungen innan jag frågade om det var en kille eller tjej. Haha! Men vi hade konstaterat under natten att vi båda var helt säkra på att det skulle komma ut ytterligare en liten tjej. Men se, där fanns en liten snopp och så blev det en Vidar!
Pappan var ganska snabbt på fötter igen, lite skamsen (utan anledning, han var världens bästa under hela förlossningen!) men vid gott mod fick han klippa navelsträngen. Lille Vidar var betydligt lugnare än vad Maja var, hon skrek sig ju alldeles hes, medan han bara skrek lite grann först. Sen så gnällde han bara lite.
Efter att moderkakan kommit ut med en sista krystning (hua) så var det dags för dom att börja undersöka mig. Klämma på livmodern utifrån (aj som satan) och se efter hur det gått med allt därnere. Med tanke på den lite allvarliga bristning jag fick förra gången hade dom gjort allt i sin makt för att det inte skulle hända igen och lyckats alldeles utmärkt. Däremot fick jag tre andra sorters bristningar dom var tvungna att sy. Så fram kom bedövningssprayen, detta hemska sattyg till bedövning... Medan dom sprayade andades jag lustgas för glatta livet och skrek svordomar där i masken. Salt i såren? Inga problem. BEDÖVNINGSSPRAY i såren? Ah, fyfan. :(
Hon sydde och hade sig bra länge, vår barnmorskestudent, innan jag var klar och vi lämnades ensamma en stund. Vidar fick prova tutten för första gången medan pappan gick ut och ringde halva släkten.
Det var en sån enorm skillnad att kunna ställa sig upp och gå ut från rummet själv (med ett stadigt tag om rullvagnen Vidar låg i förstås) jämfört med förra gången när det blev operation och uppvak följt av att knappt kunna gå på toa dagen efter. Nu kunde jag, med viss försiktighet såklart, till och med sitta i fotöljerna i vårt övernattningsrum!
Vi behövde inte heller vänta över fem timmar på grattisbrickan...
...som var mycket mumsigare än i Linköping. :P
Lillpluppen, alldeles nykläckt.♥
Vidar var så liten när han kom ut att när vi la honom på rygg så liksom kantrade han över på sidan och han gled ur blöjorna om man inte knäppte dom omlott. Det har han dock tagit igen med råge och går upp cirka ett halvkilo i veckan. Haha!
Vi fick stanna kvar över natten och på förmiddagen dagen efter var vi på läkarkontroll innan vi blev ivägsläppta. Nu såhär efter allt så är vi bara glada att ha fått komma till Eksjö, så himla mysigt sjukhus jämfört med Linköping! Bättre utbud av mat/fika och supertrevlig och duktig personal, såklart. Vi kunde inte vara mer nöjda. :)
0