Helgur

När ens älsklingsfluff mår dåligt.
I tisdags kom äntligen min nya fågelbur hem hit i en stor, gul DHL-lastbil! Glad i hågen monterade jag ihop denna under eftermiddagen, med diverse pauser för amning och annat roligt. När jag var klar och hade inrett buren med dom grejer som fanns hemma för tillfället (ska ge mig ut i skogen och skaffa mig några naturgrenar till) så påbörjades Projekt Flytta Birdies.
Gamla buren placerades med dörren öppen på soffbordet och medan jag flyttade dom sista grejerna från gamla buren till nya var dom två fluffen ute och flög. Helt plötsligt satt dom ovanpå nya buren! Tack vare att jag tog repet som satt ovanpå gamla buren och satte på den nya, för att det skulle kännas som hemma. Men sen gick det trögt...
Nya buren ställdes på sin rätta plats och helt plötsligt var ingen av fåglarna intresserade av den alls. Dessutom började Roysan hulka och kräkas upp frön...INTE ett bra tecken på små fåglar. Jag gjorde en rövare och tog en hirschkolv i ena handen och erbjöd Roysan som satt ovanpå gamla buren. Han hoppade upp i min hand och jag kunde traska bort till nya buren och sträcka in honom i den och fick honom att hoppa upp på en av pinnarna. Han åt lite hirschkolv därinne och ropade på Jack, som satt kvar på gamla buren som jag dessutom hade stängt, något som han upptäckte när han försökte "gå hem". :P
Roysan satt i nya buren och kräktes ett par gånger till och bajsade dessutom löst...Ännu sämre. Till slut, efter ett bra tag, hittade även Jack in i buren (han vägrade ta hjälp av mig, trots att jag försökte locka honom...) och dom satte sig på sin favoritring (som jag listigt nog plockade bort från gamla buren för ett tag sen, så den hade dom saknat).
 
(Dom syns knappt, så stor är buren. ^^)
 
Roysan såg väldigt låg ut och jag googlade på kräkande undulater och fick en klump i magen, så ringde till Valla djursjukhus för att kanske få lite tips på vad det kunde vara eller vad jag skulle kunna göra. Dom kunde inte så mycket om undulater, men tyckte att det lät illa och att jag borde försöka komma till en veterinär dagen efter.
Satt resten av kvällen och stirrade på Roysan som visserligen åt lite några gånger, men mest satt med uppburrade fjädrar och sov. Såg dock inga fler kräkningar.
Jag kunde inte sova på natten och igår morse gick jag upp rätt tidigt och ringde till en av smådjursklinikerna här i stan. Dom tyckte definitivt att jag skulle åka in med lilla pippin till veterinär, men dom hade inga tider. Så jag ringde till den klinik där vi avlivade Cilla för nästan exakt tre år sedan. Även om jag inte har så himla bra minnen därifrån så minns jag även att både djurvårdaren och veterinären som jobbar där är himla bra. Dom tyckte också att det lät som vi behövde komma in och fixade en tid på eftermiddagen så jag hade lite tid på mig eftersom jag inte visste om jag kunde få in Roysan i en transportbur över huvud taget... Problemet med att inte ha gjort fåglarna ordentligt handtama..!
 
Som tur var hade pappa kvar en jättegammal transportbur som jag åkte och hämtade och sen gick jag och laddade i cirka två timmar innan jag gjorde mig redo för det Stora Jagandet. Lyckades faktiskt få fatt i honom ganska snabbt, men inte innan ett misslyckat fasttagande där han lyckades kravla sig loss...och kvar stod jag med hans stjärtfjädrar i handen... Det var länge sen jag fick SÅ DÅLIGT samvete. När jag fått fatt honom (eh ja han flög ju lite sämre när stjärtfjädrarna försvann) och stoppat in honom i transportburen kollapsade jag i en gråtande, darrande hög på vardagsrumsgolvet och behövde tröstas av min man.
 
En annan som var ledsen var den här lilla gröna fågeln. Han flaxade omkring en stund och ropade på Jack, men lugnade ändå ner sig en aning. Efter knappt en timme lindade jag in buren i en fleecefilt och stoppade den i bilen, sen åkte vi och hämtade upp min mamma som fick följa med som stöd. Innan jag kom till den första korsningen hemifrån så hörde jag någon inne i buren som började mumsa hirschkolv...så jag började hoppas på att han börjat må lite bättre...
Jag, mamma och buren klev in på kliniken och fick träffa veterinären ganska direkt. Han kikade på honom utifrån buren (Roysan behövde alltså inte jagas runt igen, vilket lugnade ett matte-hjärta massor) och första kommentaren var "- Vilken stilig kille!" :) Jag berättade allt som hänt sen dagen innan och veterinären tyckte att han såg pigg och frisk ut, men frågade om det hade hänt något hemma senaste tiden. Hehehe. Ja. Bäbis och en ny bur så sent som igår, han var helt övertygad om att det var det som var felet. Stress över allt nytt helt enkelt. Så vi fick tips om ny fröblandning och vikten av att ha sand/sandbad i buren för att hjälpa matsmältningen på traven lite.
SÅ HIMLA SKÖNT att han trodde vi skulle lösa detta själva! Vi kom hem utan problem och Roysan flög hem till Jack så fort han kunde. Efter detta har han varit mycket piggare jämfört med senaste tiden och har börjat småprata igen. Flyger runt så gott han kan utan stjärt i den nya buren och utforskar allt nytt. Bästa synen när jag varit så orolig för honom. :')
 
Mina älskade små fluff, nu får ni hålla er friska resten av era långa liv. Okej?♥
Ljuva Julia

GUD vad jag saknar mina nu :( :( :(

Svar: Förstår det! <3 Har man väl vant sig vid att ha fåglar hemma blir det väldigt tomt utan...
Helgur

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress