Helgur

En vecka sen, del 2.
Låt oss säga såhär; bilresan in till Linköping var inte den roligaste jag har varit med om. Hela vägen in hade jag en värk varannan-vartredje minut och jag testade verkligen hållfastheten i handtaget ovanför dörren i bilen. Jezus. Min sambo höll i alla fall huvudet kallt och körde jätteförsiktigt och försökte prata med mig om normala grejer.
Vi kom in till förlossningen cirka klockan 5, där hann jag få två värkar i entrén innan dom kom och släppte in oss. Sambon blev ivägskickad för att parkera om bilen och jag fick följa med en sköterska, på vägen till rummet hann jag nog med tre eller fyra värkar men fick mycket beröm för min andning. Tror fan det att jag andades, alternativet var ju att ge upp redan där. ;)
När min sambo kom tillbaka stod jag dubbelvikt över en gåstol-pryl och stönade fram andetagen. Kommer inte riktigt ihåg exakt i vilken ordning allt hände, men efter att jag bytt om (till Snyggrocken) och hade lagt mig på sängen så satte dom mätare på magen för att mäta värkar och Filurens hjärtljud samt satte säkert i några nålar i mina armar (det kommer dröja innan jag går till Blodbussen nästa gång, ska jag be att få tala om...). Barnmorskan undersökte hur öppen jag var och jag hade klarat av dom första fem centimetrarna helt själv.
Sen visade barnmorskan hur lustgasen fungerade medan min karl åt ett mål mat. (OBS. Han gjorde mer än bara åt under hela förlossningsförloppet, men vi ville undvika att han skulle svimma under tiden... ^^)
Lustgasen hade jag varit lite orolig för, var rädd för att bli alldeles för snurrig och borta och jag ville absolut inte bli illamående. Vet inte vilken styrka gasen började på alls, men den hjälpte inte så mycket mot smärtan utan gav mig mest något annat att fokusera på under tiden värkarna höll på.
Eftersom det inte hjälpte så mycket höjde vi ett snäpp till. Härdade ut en stund men sen gick det inte längre och jag ville ha ryggmärgsbedövning. Så barnmorskan kallade på narkosläkare som dröjde ett tag, men klockan tio i 7 fick jag en kanyl i ryggen och ljuvligt bedövningsmedel sprutades in. I samband med ryggmärgsbedövningen satte dom även in ytterligare en nål (AARRG!) med dropp för att öka på värkarbetet lite, för jag hade inte öppnat mig mer än vad jag var när jag kom in till förlossningen. Eftersom ryggmärgsbedövningen kan minska på värkarbetet ville dom inte riskera att det skulle stanna av helt.
Ett tag kändes det ganska lugnt men så märkte jag att det bara var högersidan som hade blivit bedövad, vänstersidan gjorde fortfarande fruktansvärt ont och det blev bara värre och värre...lustgasen hjälpte inte ett skvatt och det hjälpte inte alls att andas längre. Dom fick kalla på narkosläkare igen och en annan kom dit. Hon bestämde att vi skulle prova att flytta på kanylen lite och att jag skulle ligga på vänster sida så bedövningen lättare skulle "hamna rätt".
Tyvärr hjälpte inte det heller, trots att vi gav det en halvtimme för att det skulle börja verka ordentligt. Så narkosläkaren fick komma IGEN och sätta om kanylen på ett helt nytt ställe.
Sen var det som att komma till himmelriket. Från att ha typ skrikit mig igenom värkarna (in i lustgasmasken) så försvann smärtan helt och allt som kändes var ett "tryck" neråt bakåt när värken kom. Jag fick chans att vila mellan värkarna och minns inte exakt i vilken ordning allting hände sen.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress