Helgur

Idag grät jag på vägen hem från jobbet, det kom liksom från ingenstans, när jag kom att tänka på att det är två år sen idag jag klappade dig på mulen för sista gången. Börjar inse mer och mer ju längre tiden går att jag nog inte hade en aning om exakt hur mycket du betydde för mig när du fortfarande fanns? Det har jag ju fått upptäcka efter att du togs bort.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle sitta här, två hela år senare, och fortfarande hulkgråta av att låta minnena komma fram från det dammiga hörn av mitt mind palace där jag har tryckt undan dom. Jag vill orka minnas, men det går knappt än.

 

Inte blir det bättre av att Sara togs bort förra veckan heller, nu är det liksom bara jag och Fija kvar av oss fyra. Utan er två vet i tusan om ens vi hade varit så goda vänner som vi är idag? Och nu finns inte ni längre. Det gör så ont.

 

Tog mig i alla fall i kragen ikväll och gick upp på vinden i jakt på CD-skivor med gamla bilder, behövde bara stoppa i första skivan jag hittade i datorn för att hitta bilder på er: