Helgur

Lätt den knäppaste helgen på mycket länge.
Jag sitter här med en mugg te (äkta kinesiskt!) och klockan har precis passerat midnatt. Varför jag sitter här mitt i natten kommer vi till senare, jag måste bara reda ut hur den här helgen har gått till. Det kommer bli sinnessjukt långt, men eftersom jag skriver mest för mig själv tänker jag inte bry mig om det. Ni andra, trogna läsare, får hoppa över om ni vill. ;)
 
När jag lämnade er sist nämnde jag bara hur ridningen gick, och utelämnade att jag även hade en trevlig filmkväll med några stallbarn. Dom vägrade dock filmerna jag hade hämtat på Hemmakväll och ringde in en pappa som kom med Kalle och chokladfabriken istället...som vi fick se dubbad till svenska... Kräsna ungar. ;) Men mysigt ändå och med popcorn i överlöd.
 
Det sista jag gjorde innan jag la mig i sängen var att sätta alarmet på mobilen, döpte till och med det jävla larmet till Tjejmilen!
Vad vaknar jag av? Att Jennifer SMS:ar fem minuter efter att jag skulle hämtat henne och undrar om jag är på G. Var helt seriöst ett hjärtslag från en fullskalig hjärtattack. (Vet inte vad som hände. Larmet var avstängt, men jag VET att jag inte stängde av det. Bara jävligt typiskt.)
For upp ur sängen med ett utvrålat "FANHELVETESJÄVLASKIIIIIT!!!" och lyckades få på mig byxorna bakochfram samt trä på mig linnet på trekvart fyra gånger innan jag lyckades klä på mig.
En kvart senare hämtade jag upp min stackars väntande vän och i ilfart (typ) drog vi iväg mot Linköping. Jag utan frukost i magen och hjärtsnörp (tur att jag packade allt på kvällen!) och Jennifer som talade lugnande med mig tills jag förstod att vi hade gott om tid på oss ändå och att vi skulle hinna till tåget. (Kärlek till dig Jennifer!♥)
 
Vi anlände till Linköpings resecentrum med tjugo minuter kvar tills tåget skulle gå. Gött, tänkte vi, gott om tid att fixa parkering!
Mhm, eller hur.
Först provade vi parkeringen vid fjärrbussarna, max tre dygn, perfekt! Glada i hågen skulle vi betala i automaten: Endast myntbetalning. Mynten vi hade räckte elva timmar för lite, inte värt att chansa och få böter. Så vi åkte till andra sidan resecentrum, såg ingen tidsbegränsning på parkeringen och automaten tog kort! Yes! Jackpott! Förutom...20 kronor i timmen...vi ska parkera...07:45 till 00:00... Skit samma, vi har inte tid att åka någon annan stans nu, så Jennifer stoppar i sitt kort och vi börjar trycka på 10-kronorsknappen. Och trycker. Och trycker. Vi börjar närma oss rätt klockslag och så...startar parkeringsautomaten om sig själv?! Den tuggar och surrar flera minuter och vi börjar få panik. Igen.
Slutar med att vi måste betala med mitt kort i alla fall, eftersom Jennifers kort inte funkar. Något maskinen meddelar när man HAR TRYCKT ALLA FYRA TUSEN GÅNGER PÅ VÄRDEKNAPPARNA EN GÅNG TILL!!!
 
Till slut fick vi vår j*vla parkeringsbiljett för massor av pengar och vi kunde släpa oss ombord på tåget, som vid det laget har rullat fram på spåret och står redo. Nu såhär efteråt förstår jag inte hur jag kunde undgå hjärtinfarkt, med tanke på alla hjärtsjukdomar som finns i min släkt.
 
Faktiskt så fortlöpte resan väldigt smidigt efter detta trauma (trots tunnelbaneåkande med mera!) ända fram tills vi skulle hämta ut min nummerlapp. (Jennifer hade redan fått sin uthämtad.) Vi kom till nummerlapputdelningsplatsen kvart över elva, enligt informationen skulle utlämningen stänga klockan tolv. Och det var mer än en halv kilometer kö! Modet sjönk återigen i botten. Men allt eftersom vi närmade oss tältet (kön rörde sig hela tiden!) så insåg vi att dom inte alls skulle kunna stänga tolv i alla fall, eftersom det bara fyllde på med tusentals personer i kön bakom oss. Ännu ett hinder överkommet!
 
Efter en rask promenad kom vi fram till Gärdet, där starten var. Vid det här laget regnade det lite (lätt dugg) och medräknat regnet dagen innan var gräsmattan en enda stor, upptrampad gyttjebalja. Najs.
Vi hittade en o-lerig plats och väntade på Jennifers föräldrar eftersom hennes pappa skulle ha hand om våra grejer medan vi och mamman sprang.
Någon gång strax efter att första startgruppen tagit sig iväg (vi skulle starta i sjunde) inser vi att telefonnätet ligger fet-nere och vi har ingen som helst möjlighet att få tag i packåsne-pappan där bland myllret av folk.
 
Japp, adrenalin och panik igen. Jag bekantar mig så smått med tanken på att springa en mil med en trekilospåse på axeln tills vi inser att det finns väskinlämning, även fast det stod i informationen att endast små värdesaker ska gå att lämna in.
Jennifer armbågar sig fram i rätt kö (sorterat efter startnummer, mycket smart tänkt) och tre minuter senare kutar vi som idioter genom ett lerfält till vår startfålla och inser...att startgrupp 4b just ska starta och vi har flera minuter på oss att samla oss och peppa inför själva löpningen. Som genom ett trollslag får vi även helt plötsligt kontakt med Jennifers föräldrar som hittar oss och hinner önska oss lycka till! Allt känns perfekt och när starten går är det bara fantastiskt roligt istället för panikartat!
 
Ute på banan var det sjukt mycket tjejer överallt vilket gjorde att det inte gick att hålla så högt tempo, något som bara var bra för min egen del. Sen Blodomloppet i maj har jag sprungit färre gånger än antalet fingrar på min ena hand och ingen gång i närheten av en mil. Dessutom gör sig diverse skavanker till känna under dom första kilometrarna. Knät var först ut med att protestera mot asfalten, men gav med sig rätt snabbt. Sen följde vaden, håll i ena sidan, ljumsken, håll i andra sidan och axlarna tätt efter varandra. Men all smärta gick att springa bort, utom den i ljumsken. Det var dock uthärdligt. Flåset hade jag dock inga problem med alls faktiskt.
 
Efter sju kilometer började det regna. Ett fint-fint duggregn som tar sig in under kläderna direkt och ganska snart utvecklas det till regelrätt spöregn. Rinner ner i ögonen, nacken och man drar in det genom näsan.
 
Vid åtta kilometer meddelar Jennifer, som har tränat mer än mig inför det här, att hon tänker försöka öka tempot sista kilometern. Jag känner mig som en dränkt katt och tänker enbart i svordomar vid det här laget, vill bara bortbortbort från regnet och tänker försöka hänga på så gott det går.
 
Vid nio kilometer är det betydligt glesare bland alla löpare vilket gör en tempoökning möjlig och jag hänger faktiskt på Jennifer, trots att det går uppför och att benen känns sjuuuukt tunga vid det här laget.
Kan inte beskriva det på annat sätt än att vi flyger in i mål! Trots att målgången består av femtio meter lervälling...
 
Faktiskt så lyckas vi få tag i pack-pappan, som medan vi har sprungit har lyckats hämta ut påsen vi lämnade in, och nu står och väntar med torra t-shirtar i beredskap. Vi klaffsar dit, lervatten upp till fotknölarna och lerbad i skorna, tar vårt pick och pack och stapplar till ett hotellrum där vi får oss varsin skön, varm, välförtjänt dusch... Vi får även reda på att vi har sprungit milen på en timme och elva minuter! Med beröm godkänt resultat, både från våran sida och vår hejarklacks. ^^
 
Efter att ha blivit bjudna på middag på kvällen lyckades vi ta oss ombord på rätt tåg direkt utan svåra missöden, dessutom fick vi åka dubbeldäckartåg! Värsta lyxen!
Hemfärden gick smärtfritt, något försenade till Linköping. Bilen stod kvar och var utan böteslapp och vi rullade mot Motala väldigt försiktigt.
Jag klev innanför dörren till lägenheten tjugo över ett på söndagsmorgonen och hittade min man sovandes i soffan framför The 4400. Fick en grattispuss och ramlade i säng, i princip sovandes innan jag träffade kudden.
 
Man kan tycka att det där är nog för en helg och det tycker egentligen jag också. Men är man engagerad i en förening kan man inte alltid göra som man vill.
 
Imorse ringde klockan (japp, den fungerade) kvart över åtta och det var bara att pallra sig upp, ta på sig sparkdräkten och cykla iväg till stallet. För idag hade vi 4-årschampionat!
Innan det blev lunch hade jag svept i mig en och en halv termos med kaffe, men det gjorde ingen skillnad. Och hela dagen har jag haft konstant värk i hela kroppen. Fram till halv fem räknade jag dressyrprotokoll och satt i sekretariatet. Sen bar jag undan dressyrstaket och sen...minns jag knappt hur jag kom hem.
Väl hemma tog jag ett bad, somnade typ i badet, och gick sen och la mig. Halv sex.
 
Men hur hamnade jag här då?
Jo, kvart över åtta vaknade jag av att jag var så hungrig att jag mådde illa och jag var inte alls trött längre. Så jag gick upp och satte mig vid datorn. Har suttit här sen dess, nu är klockan halv två och min man gick precis upp och ska jobba.
 
Såeh. Ingen ultimat helg. Men oj vad skojigt det har varit ändå!
 
Jennifer

Jag kollade igår morse om det hade dragits något från kontot (gällande automaten), men det hade det inte (Bara för linnet och nästa års startavgift som jag betalade för där på plats). :)

Det värsta var absolut när vi inte fick tag i pappa pga telefoniexplosionen som rådde på Gärdet! Då kom verkligen den stora paniken till mig. Det var verkligen tur att dom tog emot väskor o sånt med! Guldstjärna till dom för det! Det var med tur att pappa inte gav upp med att försöka få tag på oss! Det slutade ju bra till slut! ;)

Det näst värsta var vädret...och sen trängseln (speciellt i början). :P

Men det var hur kul som helst så förkylningen/halsontet jag drog på mig kan jag absolut stå ut med ett tag. Det var värt det!(Har dock svårt för hostmedicinen/slemlösande medlet jag tvingas ta... Blä! :P)
Längtar till nästa år redan! :D

Kram! <3

Svar: <3
Helgur

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress