MENY
Jag vill gärna tolka den här frågan som att det inte gäller dom mest självklara människorna som betyder mycket, familj, pojkvän, vänner och så vidare. Utan personer som faller utanför den kategorin men ändå har haft en viktig roll.
Den första jag kommer att tänka på då är faktiskt min engelska- och tyskalärare i högstadiet. Hon var den som fick mig att ta fram min inre modiga Helgur och som lyckades göra så jag faktiskt fick MVG i engelska genom att sätta precis lagom mycket press på mig. Hennes lektioner var nog dom enda där jag faktiskt räckte upp handen även om jag inte var 300% säker på att mitt svar var rätt.
Hon förstod mig och min blyghet vilket gjorde att jag fick mycket mer självförtroende än dom lärare som inte har visat något sådant förstående alls.
(Tänker på filosofilektionerna i trean på gymnasiet som var rena pinan och läraren kunde inte förstå varför jag inte sa så mycket. Hon lyssnade inte när jag sa att jag är sån, det är jättesvårt att bryta mitt beteende, jag är blyg och kommer aldrig på smarta saker att säga när det verkligen gäller.)
Inte nog med att hon förbättrade mitt självförtroende, hennes utlärningssätt gjorde att man till och med tyckte tyskan kunde vara lite rolig. Trots att hon var närmare pensionsåldern när vi hade henne så lekte vi lekar på lektionerna varje vecka. Antingen glostävling där vi fick sitta på bänkarna och utmana varandra i att svara snabbt eller så gjorde vi vikberättelser på tyska där det ibland kunde bli rätt spårat...
(Som när en berättelse "råkade" handla om en dildo och vi fick försöka förklara vad det var...)
Den enda gången jag har fått full pott på ett prov var på ett av hennes engelskaprov, för oj vad jag verkligen gillade att plugga engelska! Helt tack vare henne.
Med henne som lärare har jag lyckats hålla föredrag på både engelska och tyska och faktiskt tänkt att "det här klarar jag, för jag är bra!" Nervös var jag ju. Men det är enda gångerna jag verkligen har velat stå framför en blandad klass och snacka på ett språk jag egentligen inte behärskar.
Även fast hon i fyra års tid kallade mig för Helga ("- Helga.. Helgesson.. SARA!") så kändes det verkligen som hon brydde sig, hon ville att det skulle gå bra för mig och alla andra i klassen.
Det var bara när jag kramade om henne på avslutningsdagen i nian och tackade för MVG:t som jag blev riktigt ledsen över att högstadiet var slut.
Det finns och har funnits många viktiga personer i mitt liv, men nu var jag tvungen att välja och då blev det Maggan. :)
0